Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Jonas Dahlberg - arkitekt och konstnär

Publicerat tisdag 1 november 2005 kl 10.39

Konstnären Jonas Dahlberg har blivit känd både i Sverige och utomlands för sina filmer av arkitekturmodeller, där han lyckas ge en känsla av oändliga och oöverskådliga rum, bara med hjälp av kameran och något enkelt bygge i papp och plywood.

Nu ställer han ut på Moderna Museet i Stockholm, utställningen heter Invisible cities, osynliga städer, och den här gången är det inte bara modeller som skapar stadsbilderna. Mats Arvidsson har tittat.

Och när Jonas Dahlberg talar om osynliga städer, då menar han det inte i någon metafysisk mening, i alla fall inte bara, han menar helt enkelt de små och halvstora städerna, de där som ingen talar om eftersom alla är så fascinerade av de jättelika bläckfiskstäderna, mångmiljonstäderna, de som bara växer och växer och växer.

Jonas Dahlberg talar om Flen och Bollnäs och Arvika och Lycksele, ställen där det faktiskt bor en väldig massa folk, utan att omges av någon som helst sorts mytisk aura.

Så vitt jag kan förstå tycker han att detta är orättvist och försöker ge dem en.

Här finns en film som är en enda lång långsam kameraåkning över någon sådan svensk småstad, kameran tycks sväva fritt i höjd med hustaken, inte en människa, inte ett ljud, inte en rörelse på marken, ett fruset drömlandskap av gula trevåningshus, ICA-butiker, Pressbyråkiosker och hyreslängor utspridda bland träd och bergknallar. Så ser det ju ut, men så har man aldrig förr sett vare sig Flen eller Bollnäs.

I en serie stillbilder har han fotograferat hus och gator, samma sorts svenska standardfunkis, 40 och 50-tal, tegel och puts, hus som är så vanliga så att ingen längre ser dem. Men Jonas Dahlberg har helt enkelt retuscherat bort fönster och dörrar och balkonger och yttertrappor och annat löst krafs, på hans bilder står de där som besynnerliga minimalistiska skulpturer, totalt slutna mot yttervärlden, fortfarande fullkomligt välbekanta men samtidigt och plötsligt alldeles främmande. Det är enkelt, men mycket effektivt.

  I en tredje film arbetar han med modeller så som han har gjort förut, ett mörkt stadslandskap bestående av vita kuber, kameran åker längs vad som tycks vara nattliga regnvåta gator, samma tomhet och tystnad, men detta är ödsligt på ett annat sätt, mer film noir än surrealistiska vykort.

Det märks att Jonas Dahlberg är både arkitekt och konstnär, han ser fortfarande husen som arkitektur, som verkliga byggnader, även när han förvandlar dem till dröm, modellerna kan bli verklighet och verkligheten kan bli modell, och det välbekanta blir bara mer främmande av att få förbli välbekant.

Jo, jag bor faktiskt i detta land, och det är en rätt oroande tanke.

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".