Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Symfonirock för 2000-talet

Publicerat onsdag 2 november 2005 kl 08.20

Den isländska rockgruppen Sigur Rós har hyllats som ett av Europas musikaliskt mest intressanta band just nu. Och nog är de orginella alltid: fram till senaste skivan sjöng de till exempel på ett eget, påhittat språk.
  Nu är Sigur Rós ute på Europaturné, och Eric Schüldt såg dem igår på ett utsålt Cirkus i Stockholm.

Det finns en linje i isländsk kultur av idag som börjar med sångerskan Björk, snuddar vid en författare som Sjón som vann nordiska rådets pris för sin bok ”Skugga Baldur” tidigare i år och slutar med Sigur Rós. Det handlar om exporten av något nostalgiskt svårfångat som ändå är väldigt lätt att ta till sig.
  Sigur Rós har alltid kämpat mot myten om sig själva - mot klyschan att deras musik verkligen skulle vara en produkt av glaciärernas isvidder och vulkanernas eruptiva hetta.
  Men bandet får tyvärr ursäkta, eller spela annan musik, för det är faktiskt precis så det låter.
  Och på scen anstränger dom sig knappast för att avmystifiera sig själva eller sitt märkliga arv.
  Den här konserten inleds bakom ett vitt tunt skynke - en suggestiv ljussättning gör att bandets medlemmar ser flera meter höga, ut och fram strömmar musik som är makalöst märklig.
  En stråkkvartett ackompanjerar en elgitarr indränkt i eko-behandlade övertoner. Bassisten spelar bas med en trumpinne. Och över allt ligger sångarens Jon Thor Birgissons röst som ett fint tjut högt uppe i kastratläge.
  Sigur Rós har alltid haft en fullständigt hängiven publik. När en av låtarna plötsligt stannar upp blir det tyst bland dom flera tusen åhörarna. Och inte tyst som under en teaterföreställning. Utan fullständigt tyst. Inga hostningar, inte en viskning, inte ett fotskrap ens. Det är helt hänförande.
  Sådana kontraster älskar Sigur Rós att leka med och det är den nyansrikedomen som ger dem verkligt intressanta.
  I slutet av konserten faller samma vita skynke som i början ner framför bandet. Från en sömnig valsångsgitarr växer ett endaste ackord som bara ökar och ökar i intensitet Ljudbilden sväller till ett fullständigt distat oväsen som verkar kunna växa i all oändlighet tills allt plötsligt tar helt slut.
  Jag tror aldrig jag tidigare hört rockmusik så storslagen.

Erik Schüldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".