Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Göran Sonnevis omöjliga uppdrag

Publicerat tisdag 8 november 2005 kl 08.01

En av höstens stora händelser i svensk litteratur får man väl kalla det när Göran Sonnevi kommer med en ny bok. Hans senaste diktsamling ”Klangernas bok” kom 1998 men den nya, som heter ”Oceanen”, påminner kanske mer om ”Mozarts Tredje Hjärna” från 1996. Sonnevis nya bok är över fyra hundra sidor tjock, och den rymmer dikter från tidigt sjuttiotal blandat med lyrik skriven så sent som i somras. Och det är en bok som refererar bakåt inte bara till Mozarts tredje hjärna , utan till hela Sonnevis författarskap, inklusive hans kanske mest kända dikt ”Om kriget i Vietnam” från 1965. Marie Lundström har läst Göran Sonnevis ”Oceanen”. 

Tänk att det bara är ett par dar sen kyrkogårdarna lyste upp. Nu har ljusen på gravarna slocknat. De döda är tillbaka i sitt mörker. Tidpunkten för att släppa Göran Sonnevis kanske sista stora bok kunde inte varit bättre.

Minns mig, andas han på varje rad, minns mig. När jag gått in i mitt mörker.

Alla har vi en utmätt tid, men alla har vi inte bråttom för det. Sonnevi har något som liknar panik. Han tänker på det hela oavbrutet: Snart är min tid slut och nu måste jag få allt gjort. Han har i vanlig ordning skaffat sig ett omöjligt uppdrag - det lyder skriv ner allt och bli färdig! Det går inte. Men uppdraget måste vara omöjligt, annars är det helt omöjligt för honom att skriva. Så ser hans omständigheter ut och de präglar både hans form och innehåll.

Boken måste alltså kunna rymma allt. Då måste den bygga på en bild, som kan rymma allt. Oceanen. Med hjälp av den kan dikten andas i långa dyningar, levande och döda samsas i havet, då och nu strömma in i varandra. Språkets strilande, de litterära källorna, det sugande sonneviska kärlekslivet, vetenskapens sötma och krigens sälta, allt ryms där i Oceanen. Till sist är den översvämmad, så full av betydelser att Oceanen faktiskt står för allt och därmed också för inget - ordet betyder ingenting eftersom det kan betyda allt - och det tror jag just är meningen, att köra den vändan med Oceanen, Havet, denna ack så slitna metafor: Att fylla den med ny betydelse och så tömma den igen. Det är skickligt genomfört och ändå - när jag går ner till det riktiga havet och stirrar ner i vattnet tänker jag mera på vad han skulle sett där i vågorna, än vad han lyckats få mig att se.

Det är på gott och ont han är huvudpersonen i sitt eget diktande. Så snart han blir för allmän blir jag sömnig: ”Vi är universums barn Men universum är också vårt barn” mässar han trist. Men så fort han slår sig ner vid teven och blir dagsaktuell och konkret är han oavbrutet intressant. Jag tycker att tevelyrik är hans bästa gren.

”Ser i televisionen det brittiska helikopterstridsfartyget Ocean /  lämna sin hemmahamn på väg ut mot krigets teater” står det i en frän irak-krigsdikt. Det är fyrtio år sen han skrev sin Vietnamdikt och i nya boken finns ett syskon till den, med precis samma antologivärde. Den nya beskriver hur han går i en demonstration mot USA:s invasion av Irak. Efter stor tvekan är han åter, som han skriver, ”i kampen Mot monstret Vi är inte ensamma Now’s the time!” noterar han trosvisst. För att genast slås ner, det är bara bakslag som följer och en känsla av ihålighet, främlingskap bland slagord och paroller. Läs den texten - sidan 339 till 342. Den kommer att leva längre än oss allihop.

                                                           Marie Lundström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".