Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Murakami ställer diagnos på Japan

Publicerat måndag 14 november 2005 kl 08.55

I mitten av 90-talet inträffade en rad katastrofer som rubbade medborgarnas tilltro till det japanska samhället: den ekonomiska kraschen, jordbävningen i Kobe och inte minst saringasattacken i Tokyos tunnelbana.
  Just vid den tidpunkten återvände författaren Haruki Murakami till Japan, efter tio år i väst. Och nu kommer hans 600 sidor långa rapportbok ”Underground” - om Aumsekten, gasdådet och tillståndet i Japan - ut i svensk översättning.

Haruki Murakami läste en insändare om en man som först blivit utsatt för saringasen och sen utfryst på sin arbetsplats. Hur kan något sånt här hända? Kan det här dubbla våldet komma ur samma rot?
  Där fanns något han ville försöka förstå och under ett år intervjuade han 60 personer som råkat befinna sig i tunnelbanan då Aumsektens ledargarde stack hål på sarinpåsarna. Han ville höra det som inte kommit fram i medierapporteringen. En kvinna beskrev världen i vagnen efteråt, som gulaktig, plastifierad, hopdragen.
  Det var inte mer fakta han ville ha och han förlitade sig på att det i alla kollektiva berättelser ändå finns en stark kärna av sanning. Och vardagen träder fram, med timslånga resor till jobbet, 24 timmars skift, föräldrar som aldrig hinner se sina barn, hårt pressade människor. Hur ensamma de är, de som varit med om attentatet, det är något som slår mig vid läsningen. Och sen deras lojalitet, att många trots förgiftningssymptom, ända in i det sista, försökt ta sig fram till sina arbetsplatser, om de så skulle krypa dit. ”Man tänkte väl på att man skulle utföra sitt arbete snarare än på döden.” säger en man. Många tar också till i underkant när de ska beskriva sina men efteråt, vill inte hamna i onåd hos arbetsgivaren.
  Murakami frågar sig: finns det där, i lojaliteten, en likhet mellan offer och förövare, skulle de om de varit medlemmar i Aum Shinrikio ha kunnat utföra attentaten om de blivit ombedda?
  Boken varvar ödmjukt hållna intervjuer med författarens eget sökande i halvmörkret att via saringasattacken förstå något om Japan och japanernas liv. Men inte många lärdomar har dragits om man ser tills samhället i stort. För att bli av med den obehagliga eftersmaken placerades saringasattacken ganska omgående i det förflutna, hos sekten, på domstolsnivån. Men Murakami menar att man också måste undersöka systemet på vår sida, i det vanliga samhället, att svaret på gåtan om Aum finns dold under marken, i vår egen underground. Vad händer med ett samhälle, med en sekt, med människor som hela tiden placerar det onda utanför sig själva, som inte uthärdar ambivalens. Den frågan tål att tänka på. Och det var just japanernas ovilja inför det annorlunda som gjorde att t o m offren blev betraktade som konstiga, att skuggan av Aumsekten också föll på dom.
  Boken var från början två med vidhängande lösa partier och den andra delen tar itu med sektmedlemmarna. Där är han också tydligare i sina frågeställningar, konfronterar dem med deras aktiva begär att bli kontrollerade.
  För faktum är att Aum Shinrikio drog till sig supereliten, de bästa naturvetarna och teknikerna från Tokyos universitetet och så ganska många estetiska dropouts. Men varför? Svaren brukar variera: känslomässigt störda familjer. Det sekulariserade samhället. Materialismen. Sektens förmåga att erbjuda svar utöver vetenskapens. Vad vet man, säger Murakami, kanske hade de som anslöt sig ett litet sår, kanske är väggen som skiljer oss själva från en sån här religiös kult mycket tunnare än vi vill föreställa oss. Dessutom är Aum likt många andra sekter elitistisk och föraktar det som kallas vanligt liv.
  Han använder också sina erfarenheter som romanförfattare för att förstå Aums dragningskraft, påminner om att de flesta skrattade åt sektledaren Asahara och hans skräpberättelse om världens undergång, hans erbjudande om något att dö för. Men vad har vi att kontra med? frågar sig Murakami. Vilken berättelse i vårt samhälle har kraft att undanröja hans nonsensberättelse?
  Murakamis ambitioner är gigantiska och samtidigt trevande, han kan inte lämna ämnet, kan kanske aldrig mer, en redovisning utan slut. En sak han i alla fall konkret efterlyser i det homogena Japan i slutet av nittiotalet är ett säkerhetsnät som tar emot unga människor som inte passar in i det prestationsinriktade och materiella samhället. Där är Japans svarta hål. Och det bäddar igen för något aumliknande.

Katarina Wikars

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".