Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Stormen sveper över Köpenhamn

Publicerat tisdag 15 november 2005 kl 08.54

Det är inte många tonsättare i världen som lyckas med sina förstlingsverk. Även om de möjligen är succer i sina hemländer är det mycket, mycket sällan de spelas någon annanstans i världen. Sverigeaktuelle amerikanen John Adams är ett exempel på att det dock går att lyckas. (Operorna Nixon in China och The Death of Klinghoffer) Några av de finska tonsättarna, som tidigare Sallinen och nu Kaija Saariaho, är andra. Och så har vi britten Thomas Adès som med sin kammaropera Powder her face till och med har två uppföranden i Sverige! (Ystadoperan och Piteå Kammaropera)

För ett och ett halvt år sedan hade Adé första opera i stort format premiär på Covent Garden i London. Baserat på Shakespeares Stormen har nu uppsättningen, regisserad av Tom Cairns och dirigerad av Adés själv, kommit till Köpenhamns nya operahus där Per Feltzin sett den.

Det är en imponerande debut i de stora sammanhangen. Att ta Shakespeare och skapa något eget i sång och orkestering, att inte bara ha en idé utan mängder och ändå skapa enhet.

Dessutom är föreställningen i sig en uppvisning av klassiska teatertricks som vridscen och rörlig scenografi, levande eld, svävande sångare, utvalda vrakdelar från jordens historia uppblandat med laser, andra ljuseffekter och just lagom mycket filmprojiceringar av vågor. Det är bara att bocka och ta emot.

Stormens skeppsbrutna människor på den lilla ön lever där framför oss tillsammans med vilden Caliban och luftanden Ariel.

Och likafullt: jag har invändningar.

Tyvärr har inte det danska operahuset lyckats ge mig musik, men Thomas Adès skriver expressionistisk musik som förstärker stämningar mer än berättar en historia. Med betoning på slagverk och bleckblås bankar han ofta in sin musik. Det gör något med texten. Den blir också expressiv på bekostnad av ordförståelsen. Det är som om de ofta skriker eller mumlar till varandra och just inget däremellan.

Det må låta ärkekonservativt, men en melodi som följer den normala prosodin, sättet att tala, kan hjälpa oss att höra orden. Om man skriver opera kan ju det vara bra.

I de lyriska partierna är det också ofta att den poetiska känslan är färdigformulerad. Flera gånger kan jag sakna min egen känsla som reagerar på det som händer eller sägs på scenen.

Och likafullt: en gång till... Föreställningen är en stor upplevelse, ett allkonstverk om kärlekens makt och förlåtelsens gåva.

Thomas Adès dirigerar själv med kraft och att han känner sin egen musik gör att ingen tvekar en sekund.

Stig Fogh Andersen som Kungen av Napoli använder sin tenor till det yttersta, bänder och vrider för att visa sin sorg över sin förlorade son. Amerikanskan Cyndia Sieden är med från originaluppsättningen i London och hennes höga koloratursopran, hennes Ariel behåller ändå mycket av gestaltningen trots den höga tessituran, röstläget. Det blir mer än bara piptoner. Svenske John Lundgren som Prospero - han vandrar omkring som en flykting från en Wagneropera. Med en Wagnerröst i vardande och en trästav i handen är han ständigt bitter på sin egen och andras förslagna slughet.

Ja, man kan inte väja undan, inte värja sig.

Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".