Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

För mycket saga om sultan

Publicerat måndag 21 november 2005 kl 07.49

Den har fått en hel del uppmärksamhet redan på förhand, Dramatens uppsättning av den egyptiske dramatikern Tawfiq al Hakims pjäs ”Sultanens hemlighet”. Tawfiq al Hakim var en folkkär samhällskritiker och han räknas till arabvärldens stora författare. ”Sultanens hemlighet” skrev han 1960 som en kommentar till Nassers något hårdhänta regim, men med handlingen förlagd till 1200-talet för att kunna undgå censuren. På Dramaten i Stockholm har Eva Bergman, med assistans av Morgan Alling, stått för regin, översättningen är gjord av Tetz Rooke och Kulturnytts recensent, det är Anneli Dufva.

Att den icke västerländska dramatiken inte är vanlig på våra svenska scener är något som i sig bidragit till att intresset för Sultanens hemlighet redan på förhand varit så stort. Den andra anledningen till detsamma är förstås att det här dessutom är en pjäs från arabvärlden, från den plats på kartan som förr skulle kallats Orienten - en kultursfär vi ofta betraktar fulla av fördomar.

I boken ”Orientalism på svenska” som kommit ut nu i höst, skriver bland annat Magnus Berg om hur orienten hos oss huvudsakligen får spela två roller: en fasa, som i romanen ”Inte utan min dotter” eller som utopi, som i ”Tusen och en natt”. I båda fallen, menar han, blir orientens uppgift att vara det som västerlandet inte är, att stå för ”det andra”.

I alla förhandsreportage om ”Sultanens hemlighet” har man också kunnat läsa om ensemblens medvetenhet om de här farorna och om deras vilja till att få pjäsen att kunna bli allmängiltig - en dagsaktuell diskussion om demokratins väsen, maktens fomer.

Och - hur har de då lyckats? Sådär, måste jag väl svara. Bo Stenholm har arrangerat medryckande musik med arabisk touche, Sören Brunes har gjort en scenografi som anspelar både på månskäran och på sandens färg. Rent och snyggt. Ann-Margret Fyregård har gjort kostymerna - från bomull till haremsbysxor i mättade skimrande färger.

Och efter en lite trög start tar föreställningen fart när Melinda Kinnamans kvinna möter sultanen, spelad av Fares Fares: deras ömsesidiga värderande av varandra framlockat med spänning och dubbelmeningar.

Men det blir också både magdans och sång och det ser ut som alla de där schablonerna man sagt sig velat undvika på en gång, och på hög. Det blir Tusen och en natt, det sagoaktiga blir för mycket bara saga och för lite av allegori för att riktigt kännas som en föreställning för vuxna. Och sen, sen tar det slut, fortare än kvickt.

Nej - hur mycket Özz Nujens underbare böneutropare än flyttar på gryningsbönen - så hjälps det inte. Ljuset saknas.

                                                              Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".