Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Deckare i verkligheten och i fantasin

Publicerat tisdag 29 november 2005 kl 07.37

Hur många böcker om brott som än publiceras så tycks det alltid finnas plats för ett par till. Och hur många filmer om mord som görs så kommer det alltid nya. Gränsen mellan sanna berättelser och påhittade historier är inte alltid så lätt att urskilja. Mikael Timm har läst deckardrottningen Eliabeth Georges nya När ingen ser (översatt av Ulla Danielsson) och kriminalpolisen Leif Jennekvists Mordet på Anna Lindh En Polisutredning.

Slumpen gjorde att jag var mitt inne i Elisabeth Georges senaste deckare med överklassaren Thomas Lynley och underklassaren Barbara Havers som centrum när jag fick Leif Jennekvists redogörelse för Mordet på Anna Lindh. Men alla som läser deckare vet ju att det inte finns någon slump. Alltså började jag läsa bägge böckerna samtidigt och fick omedelbart dåligt samvete. Den ena historien handlar om ett verkigt brott, om verklig död, verkligt lidande medan den andra är en fiktion. Och att likställa verklighet och fiktion är väl – tja, omoraliskt?

Men kanske är en samtidig läsning också en samtida läsning. Poliserna i Elisabeth Georges mycket obehagliga berättelse om en serie mord på unga pojkar i London sysslar i det oändliga med att granska videoband från bevakningskameror, leta fibrer, ta fotavtryck och förhöra ett oräkneligt antal människor som inte sett något eller inte riktigt minns vad de möjligen har sett. Precis vad Jennekvists mannar gör. Och i bägge fallen är förövaren själv barn av sin onda tid.

Elisabeth George tar flera steg framåt med den här romanen. Tidigare har hennes främsta kvalitet varit den kritiska iakttagelsen av England, en charmfull blandning av kärlek och förvåning. Nu är tonen allvarligare, närmare P D James onda moraliteter även om den tidigare så coole Lynley plötsligt blivit högst obrittiskt grälsjuk. Beklagligt.

Poliserna i Jenekvists berättelse är lågmälda och Jennekvist skriver naturligtvis en annan sorts prosa, konstlös, utförlig. Hans uppgift är att redogöra för varje betydelsefull detalj i den ordning den uppdagas, inte att tillämpa en dramaturgi på händelseförloppet. Men visst finns där konstgrepp. Precis som George gillar Jennekvist att beskriva den fysiska omgivningen. Det finns en förlorad arkitekturhistoriker i både i bägge författarna. George kan inte säga nej till en engelsk miljöbild och vad som än händer i utredningsarbetet hittar alltid Jennekvist plats för att beskriva en husfasad eller möblerna i sammanträdesrum. Jennekvist är sämre på att beskriva människor, möjligen för att han fortfarande skall arbeta med dem. Det är synd, – det är ju birollsinnehavarna som får historien att leva – men den tjänstemannamässiga blekheten motsvarar väl polisens vardag.

Helhetsintrycket är ändå att de bägge böckerna överensstämmer nästan väl mycket – inte minst vad gäller de administrativa konflikterna som försvagar polisen. Sten Heckscher är visserligen mildare skildrad är Sir Hillier men de måste varit på samma kurs i hur man hanterar media.  

Och bägge böckerna visar att det behövs berättelser om brott för att få syn på den tid och det samhälle vi lever i. Det nötta Folkhem Jennekvist möter är ingen trevlig syn. Faktiskt så makabert sönderbrutet att Elisabet George gott kan förlägga nästa berättelse hit.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".