Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Stramt och upplivande drömspel

Publicerat måndag 5 december 2005 kl 07.53

Det är många år sedan August Strindbergs Ett drömspel gavs på Göteborgs Stadsteater, men i helgen var det dags igen. Etienne Glaser har regisserat och Kulturnytts Anneli Dufva var på plats i publiken. Och hon upptäckte att föreställningen fick henne att tänka också på några andra aktuella uppsättningar:

”Varför gråter människan när hon är ledsen? Jo, därför att ögonglasen skola tvättas ibland så att hon kan se klarare.”

Strindbergs Drömspel - vårt svenska nationaldrama måste det väl ändå kallas för -är fullt av kloka one-liners som den här. Och det är förstås inte underligt att Strindberg sätter spår, men spåren är ovanligt tydliga just nu. I Birgitta Egerbladhs nya dansteaterföreställning Köra och vända på Stockholms Stadsteater, där Kristina Lugn och Strindberg själv ju står för texten, där möts könen i kampen om tiden med ögonglasen tvättade. Och i Lucas Svenssons briljanta omtolkning av Elsa Beskows nationalromantiska svenska sagovärld på Dramaten, får inte bara tvätterskan Kristin anspela på Kristin i drömspelet; Petters och Lottas upplevelser har blivit till ett vandringsdrama i Strindbergs anda.

I Göteborg där har Indras dotter, i Etienne Glasers regi och i Siri Hamaris gestalt i sin tur blivit ett barn, en sorts Agnes i underlandet, i knästrumpor och barnklänning och med liten röst. Vilket däremot inte alls fungerar. Det är alldeles för mycket i pjäsen som går förlorat när Agnes inte får mogna, inte förhålla sig till äktenskapet och kärleken som en vuxen kvinna.

Och det är synd, för det finns annat att tycka om i detta strama Drömspel - milt stiliserat, i en sorts beige gråskala med en scenografi som rör sig uppåt - där en hög svängande trappa är förbindelsen mellan världarna - spegelvänd, eller då enligt Strindberg möjligen rättvänd, i andra akten. Ett rum med bleka tapeter och piano, där nere.

Etienne Glaser gör själv diktaren, den roll som Kent Andersson skulle ha gjort. I gummistövlar och tröja ser han ut som Ingmar Bergman - och det är konstnären och skapandet det handlar mest om här. Om meningen med alltihopa. Diktaren läser högt och tänker, som om pjäsen skrevs just nu, framför oss. Orden det viktigaste. Men det blir också, nästan som en ursäkt till nutiden, lite talkshow på storskärm när fakulteterna träter om vilken vetenskap som är sannast.

Och precis som hos Egerbladh får ensemblen i Glasers Drömspel ibland röra sig som en kavajklädd kropp - en kropp som envist försöker förhålla sig till tid. Den där tiden som går och stökar, som blir livet som pågår medan vi väntar och längtar, utan att ens riktigt veta på vad.

Och Drömspelets påstående vrids nästan till en fråga: Är det synd om människorna? Kanske är det ”synd om män i skor”, som det heter hos Egerbladh. Jag blir i alla fall upplivad av hur det ekar mellan scenerna, av hur Strindbergs arv och ande lever.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".