Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Cabaret" i Helsingborg

Publicerat tisdag 21 februari 2006 kl 09.04

Helsingborgs stadsteater sätter för första gången på flera år upp en musikal. Det sker med Kander och Ebbs ”Cabaret”. Rutinerade teaterregissören Christian Tomner gör sin debut som musikalregissör och för ovanlighetens skull har man valt en kvinnlig konferencier, Maria Kulle.

Hos mig precis som hos de flesta svenska sitter väl Bob Fosses gamla klassiska filmatisering som fastnaglad på hornhinnan.

Inte minst därför är det uppfriskande och befriande med en konferancier som inte är en given Joel Grey-kopia.

Här tar Maria Kulle initiativet, gör rollen till sin egen och fungerar lite som en stabil och disciplinerad spelfördelare i en stundtals sceniskt obalanserad omgivning.

För inte inleds det särskilt övertygande i Helsingborg.

I sin ambition att skilda den konstnärliga och sexuella friheten driver Christian Tomner dekadensen väl långt. På scen råder (inledningsvis) närmast aktivitetsmani, med ständigt nya upptåg, små sidohandlingar och inte minst saliv som byter ägare på löpande band. Det tar fokus från det centrala spelet och inte blir det bättre av att ett upptrissat tempo beskär skådespelarnas möjligheter att ge innehåll åt spelscenerna.

Men till andra akten bjuds vi på en kraftig scenförändring där det mesta plötsligt faller på plats: tempot, inlevelsen. Och skådespelarna hittar hem i sina karaktärer.

Det gäller inte minst Louise Ryme som efterhand fyller sin Sally Bowles med en balanserad kombination av det naiva, lättsamma och det sköra, sårbara. Sångligt låter hon bra rakt igenom, mest utmärkande i Maybe this time och såklart i det klassiska titelnumret. Men hela ensemblen lyfter märkbart.

Christian Tomner har förvisso gjort en råare och sjaskigare Cabaret än vad vi brukar få se. Men inte farligare. Den gryende nazismen symboliseras här av ett antal tysta huvudlösa jättar som vartefter föreställningen lider bara blir fler och fler.

För min del hade 1900-talets största hot gärna uttryckts med lite starkare medel.

David Richter

david.richter@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".