Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Åsbergs scenkonst svajar och svävar

Publicerat fredag 24 februari 2006 kl 08.54

Ett scenexperiment av stora mått har precis haft premiär på Dramatens scen Elverket i Stockholm. ”1000 år hos Gud - en sekund på jorden”, som föreställningen heter är iscensatt av koreografen Margareta Åsberg som till sin hjälp har haft de två professorerna Bengt Gustafsson, astrofysiker och Peter Gärdenfors, kognitionsforskare.
  Föreställningen blandar vetenskap med dikt, dans, teater och sång. Kittet utgörs av Stig Dagermans ofullbordade text Tusen år hos Gud.

Sången fyller lokalen, en änglakör från ovan. Sakta sänks åtta sångare i rymddräkter ned från taket, fastsatta i varsin färgglad luftballong. Det går så långsamt att det nästan är overkligt. Som om tiden stannar - i alla fall en liten stund.
  Golvet är zenbuddistiskt inspirerat - ett noggrannt krattat mönster. Och hela det smala scenrummet är täckt av stora filmprojektioner. Totalt tio stycken. Stjärnhimlar, ögon, texter ur Stig Dagermans bok, en omgivning i ständig förvandling. På ena sidan vecklas en trappa ut. Mitt emot finns en dörr, och en avsats. Och ovanför allt det här sitter vi i publiken upphöjda på en läktare och tittar ned på skådespelet.
  Det handlar om hur Isaac Newton precis före sin död får besök av Gud. Ett under som på ett ohyggligt vis sätter hela Newtons livsverk på spel. Alla tyngdlagar upphävs. Tårarna strömmar uppåt och kaffebrickan som betjänten tappar stiger mot taket.
  En märklig text som söker sig fram mellan vetenskap och religös mystisism. För vad vet vi egentligen. Både väldigt mycket och ingenting.
  Som ytterligare en komponent i det här scenprojektet träder de två professorerna fram på varsin läktare. Som plockade ur en föreläsningssal, argumenterar de över hela rummet om vilken rymd som är störst. Den yttre ute bland stjärnorna eller den inre i vårt outgrundliga medvetande. En muskelmätning i vad som är mest intressant -Big Bang teorier eller möjligheten till inre resor i tid och rum.
  Som lekman hänger jag inte riktigt med i resonemagen och missar nog en och annan subtil poäng. Och det är kanske Margareta Åsbergs svaghet med sina intellektuellt krävande scenexperiment - det är lätt att tappa bort sig i det här enorma bygget. Och det är svajar en del.
  Till slut är det mystiska, det outgrundliga som alltmer tar över föreställningen. Den intellekutella ambitionsnivån är hög men det är ändå framförallt skönheten i musik, ljudbild och visuell gestalting som är behållningen.
  Den ålderdomligt verserade svenskan hos Dagerman, framförd av Ulf Friberg. Dansen - Anja Birnbaum i djurdräkt med hjorthorn på huvudet, vakande, men skygg. Och Cecilia Roos som en spöklik demon med förlängda armar och insvepti svart tyg. Och så körsången, skriven av Thomas Jennefelt.
  När allt faller på plats- och det gör det ibland, blir det en speciell stämning i rummet. . Som slutscenen när den döde Newton beledsagad av sångare nästan svävar ut genom en dörr i sin av kedjor tyngda kista

Cecilia Blomberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".