Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ibsen som ironiskt dammkorn på Dramaten

Publicerat måndag 27 februari 2006 kl 09.14

Äkta paret Jan Malmsjö och Marie Göranzon står som äkta par även på scenen. Det är inte första gången det händer, men det orsakar ändå rubriker. Och i lördags var det dags för dem, tillsammans med bland andra Agneta Ekmanner, att på Dramatens stora scen spela fram Henrik Ibsens John Gabriel Borkman, skriven 1896. Regissör är Hilda Hellwig och för översättningen står Klas Östergren.

Makt och Moral. Kärlekens väsen. Manligt och kvinnligt. Det är några av de stora teman som finns i Ibsens näst sista pjäs, den om John Gabriel Borkman. Han, den före detta bankdirektören som nu sitter och trycker på vinden i familjens villa, efter att först ha förskingrat och sen suttit i fängelse. Hans fru känner sig sviken av honom, likaså svägerskan Ella, som var hans ungdomskärlek. Men han anser sig bara ha svikit sig själv eftersom han aldrig lyckades genomföra de storslagna planer, kryddade med övermänniskoideal, han hade för sitt liv.

Hilda Hellwig har som regissör alltid haft en viss förkärlek för dunkel och drifter, både som teatrala uttryck och som psykoanalytiska teorier, och hon har låtit  Jan Lundberg skapa en scenbild som är ett slags rum för det undermedvetna: aningens skevt, mycket mörkt, med en klar känsla av dammighet och instängdhet.

Ja, det ekar av teaterreferenser, av både Strindberg och Bergman i detta skräckkabinett. Och Jan Malmsjö är magnifik, men lika mycket som skådespelaren Malmsjö, som rollgestalten Borkman.

Och det gäller även skådespelerskan Marie Göranzons Fru Borkman. Hon sitter i den första scenen i dunklet, på en gunghäst, med en docka i handen, när tvillingsystern Ella dyker upp. De två har inte pratat med varandra på åtta år och de uppför sig också som om de vore ungefär åtta - de fräser och knuffas.

Det är roligt att se de två, i sammetsklänningar med turnyrer stora som sköldpaddshus - Marie Göranzons hårdare Gunhild i blåsvart och Agneta Ekmannners mildare Ella i rött. Och det är något träffsäkert med det genomgående drag av just barnkammarkonkurrens och absurd teaterlek som färgar hela den här föreställningen: livet som en förstorad sandlåda, en oändligt sorgsen komedi.

”Classic with a twist” skulle man kunna beskriva uppsättningen som – eller en lätt ironisk dammighet, om man hellre vill det.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".