Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Terrence Malicks undersköna flum

Publicerat fredag 3 mars 2006 kl 08.55

Idag är det premiär för ”The New World”, en film regisserad av Terrence Mallick som är en USA:s verkliga filmkonstnärer. Malick är dock inte vidare produktiv, det senast han gjorde var ”Den tunna röda linjen” som kom 1998.  The New World,  är ett historiskt drama som tar oss tillbaka till tidigt sextonhundratal där tre brittiska skepp lägger till i Den nya världen, en jungfrulig mark, endast befolkad av dom som bott där i - ja, en evighet. Måns Hirschfeldt har sett ”The New World”.

Jag känner igen historien i ”The New World” och det gör nog många med mig, särskilt om man sett Disneys ”Pocahontas”, för det här en film byggd på samma myt - indianprinsessan som förälskar sig i brittisk officer och han i henne. Och man känner igen Terrence Malicks intresse för det ursprungliga och det orörda. För vad som händer vid historiens, naturens och kulturers korsvägar.

Och jag vill ta fasta på det där med naturen - för i The New World framträder Malick än en gång som en av samtidens stora landskapskildrare. Redan i dom första scenerna finns det där gräset som vajar, det är en böljande, närvarande natur, kanske inte hotfull men definitivt inte likgiltig inför det som sker i dess famn. Och Terrence Malicks sätt att ge naturen  en huvudrollerna i berättelsen - det går hand i hand med filmens mystifika idé om hemhörighet och identidet, och det sanna jaget och sanna platsen. Berättarröster förmedlar huvudpersonerna tankar om vart dom kommer i från och är på väg. Är Pocahontas och John Smiths möte möjligt?

Både och förstås: här finns stunder av äkta känd romantik och Malicks tilltro till kärleken är stor, hans syn på människan mer bister.

Men denna berättelsens kärna - den är för mjuk, för flummigt högtravande om att hitta det där sanna. Och det är en märklig upplevelse att se film som å ena sidan är så orädd, totalt egensinnigt berättad och drabbande vacker och som samtidigt i sitt anspråksfulla filosofiska stoff inte höjer sig över Disney-nivån.

Se efter själva , det rekomenderar jag ändå verkligen.

                                                       Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".