Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Hustruskolan på Stockholms Stadsteater

Publicerat måndag 6 mars 2006 kl 10.07

Molieres Hustruskolan hade premiär på Stockholms Stadsteater i helgen.

Regissör är Philip Zandén som förlagt ”Hustruskolan”, skriven 1662, till Nordafrika på 1930-talet. Där bor den åldrade köpmannen Arnolphe, spelad av Sven Wollter - som tänker gifta sig med sin unga fosterdotter Agnès.

Ibland är det så att den tid som förflyter mellan premiärbesök och recensionsformulerande gör minnet tydligare och vaskar fram det mest självklara i teaterupplevlesen. Den här gången väntar jag dock fortfarande på den där klara tanken, det där aha-, eller jajustdetja, för jag vet fortfarande inte vad jag tycker om Philip Zandéns uppsättning.

Men jag kan berätta om delar av det jag sett: Sven Wollter gör en formidabel Arnolphe - en åldrad, tung man i mörkgrå sidenkostym under en glittrande kaftan. En nestor, en älskansvärd typ men också mycket självgod patriark. Han är en sorglig figur snarare än en löjeväckande.

Molière skriver på alexandrin - här används Lars Forssells roliga översättning men det är svårt att bortse från det fåniga i ett samtal som hela tiden mynnar ut i här - är jag kär - jag vet hur det är - förenklat. Sven Wollter klarar det där - galant - hos honom rinner texten, han leker med orden, trollar bort det styltiga och lockar fram just det som de som älskar Molière brukar peka på - humorn, värmen, komplexiteten. Även hans unga protegé Agnès, som spelas av Maria Salomaa, tar självklar plats på den sandiga scenen i sina vida vita haremsbyxor. Hon är både storögt förälskad och listigt beräknande och bemästrar även hon det där Molièrska tungomålet.

Ändå. Jag ser inte samtidsdebatten - inte handlar det om hederskultur eller ofria kvinnor, inte om jämställdhet eller - tja jo, kanske lite om patriarkatet då. Illustrerat av Sven Wollters existentiella sorg och alla de andra männens motvilja och ointresse av att ge rampljusplats till ”nån stackars flicka”. Och varför placera den i en underförstått muslimsk värld? Visst - Algeriet var en fransk koloni men Zandén vinner inget mer än scenografiska krumelurer som palmer, dromedarer och stjärnhimlar. Reglerna för blivande hustrur, som Arnolphe läser upp för Agnès är ju knappast skrivna av muslimer - och den plötsligt indansande judiske notarien med korkskruvslockar och svart hatt är bara ännu ett frågetecken.

Jag trodde vi hade kommit längre än att hålla på med exotisering, inte minst av det som förr kallades för ”orienten”.

Nej, jag vet fortfarande inte vad jag sett och varför.

Elin Claeson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".