Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Moodyssons filmiska konstinstallation

Publicerat fredag 10 mars 2006 kl 08.39

Filmregissören Lukas Moodysson verkar inte gilla att upprepa sig. Efter ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans” utmanade han publiken med den betydligt mörkare ”Lilja 4-ever”. Och Moodyssons förra film, ”Ett hål i mitt hjärta”, fick många av de gamla fansen att helt sätta i vrångstrupen. Idag är det premiär för den nya filmen ”Container” och dessutom öppnar en utställning på Färgfabriken i Stockholm där filmens scenografi och rekvisita ställs ut, samtidigt som filmen projiceras på väggarna.

Lukas Moodysson kallar själv ”Container” för en ”stumfilm med ljud” och den handlar om en ensam och udda man som egentligen vill vara kvinna. Ibland är han tillsammans med sitt inre kvinnliga jag, spelad av dansaren Mariha Åberg som också är filmens röst. Rösten berättar om att han tror eller leker att han själv är en berömd filmstjärna, att han upprörs över hemska saker han läser om på löpsedlarna, att han säjer åt en tiggare utanför Konsum att komma med honom hem. Till denna ständigt pågående monolog som hoppar från hemska gamla klasskamrater som borde dö, till brev från Auschwitz till porrstjärnan Savannah, så ser vi mannen, spelad av Peter Lorentzon, ibland i T-shirt och joggingbyxor, ibland med peruk och kvinnokläder, ibland liggandes i sin plyschsoffa, ibland pysslande med sina samlingar av kändisbilder, meteoritstenar och babydockor.

Fotot är svart-vitt, skuggor och dagrar och drastiska klipp lägger ett raster av sinnesvilla över filmen och efter ett tag börjar det kännas som om vi är inne i mannens huvud, att vi tänker, känner och upplever världen som han gör. Vi är instängda i filmen precis som mannen är instängd i sitt inre, i sitt huvud.

För om Moodysson förra film var ett hål i hjärtat, så är denna film ett hål i huvudet, som huvudpersonen mycket riktigt också säjer. Och om Moodysson nu gått ännu längre bort formmässigt från sina tidigare filmer så är han däremot fortfarande lika obrottsligt lojal med dem som inte riktigt fixar livet lika bra som andra.

Går man sen till Färgfabriken i Stockholm och ser utställningen, så kryper man bara än längre in i filmens värld - man kan sitta i plyschsoffan, kan se brevet från lägerfången i Auschwitz och porrstjärnan Savannahs långa svarta lackstövlar. Man befinner sig inne i den container av bråte och saker, fylld av osmälta intryck och besvärjande samlingar. Och att ”Container” också blivit en konstinstallation är inte så konstigt. Redan filmen pekar mot en större släktskap med konstvideos än med filmpalatssuccéer. ”Container” kan ses som en smal, svår och konstig film eller en naiv och rättfram konstinstallation, helt beroende från vilket håll man ser. Själv gillar jag Lukas Moodyssons förmåga att våga vara på en gång så svår och konstig och så rättframt naiv.

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".