Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kul konstnärspar på Nationalmuseum

Publicerat onsdag 15 mars 2006 kl 08.54

På Nationalmuseum handlar det om konstnärspar i vår. ”Konstnärspar kring sekelskiftet 1900” närmare bestämt, det är titeln på vårens stora utställning. Inalles sex konstnärspar - två svenska, två brittiska, ett norskt och ett danskt - som alla på olika sätt försökte handskas med tidens krav på könsroller och yrkesidentiteter. Och det var förstås kvinnorna som hade det svårast.
  Vi har hört det förut, men kanske inte riktigt så här, tycker Mats Arvidsson.

Det suckades väl något i branschen när man fick höra talas om Nationalmuseums vårsatsning. Konstnärspar, kunde man tänka sig något mer uttjatat, men ändå med tillräcklig skvallerfaktor för att dra en stor publik.
  Men så blev det inte, visade det sig, när man väl hade masat sig dit. Museet har faktiskt lyckats utvinna något nytt och delvis oväntat ur den gamla historien om de begåvade kvinnliga konstnärerna som gifte sig med kollegor och försvann in i köket och barnkammaren och sin store makes ateljé, helst som modell.
  I stället blev det en utställning som mer handlar om tidsklimat och mentalitetshistoria, än om bortglömda konstnärsskap, om hur både män och kvinnor bänder och bökar med sina roller och identiteter i denna, som man säger, brytningstid. Det är klart att det finns likheter mellan det förra sekelskiftet och detta, men det kanske man inte skall göra ett allt för stort nummer av ändå, skillnaderna förefaller ändå betydligt större än likheterna.
  Av de här sex konstnärsparen verkar det ha varit de två brittiska som lyckades hantera läget bäst. Margaret Macdonald och Charles Rennie Macintosh i Glasgow hade uppenbarligen ett verkligt och likvärdigt samarbete, han ritade sina möbler och inredningar, hon bidrog med paneler och dekorer, men framför allt byggde de en idévärld tillsammans, som var viktigare än vem som exakt gjorde vad. Tyvärr är Margaret Macdonald skäligen osynlig på Nationalmuseum, men det är av utlåningstekniska skäl. 
  Vanessa Bell och Duncan Grant gick ett steg längre och inrättade en frizon på sin gård i Sussex, ett slags kollektiv för dem och deras vänner, helt utanför det borgerliga samhällets krav och normer, en slags tidig hippiefarm får man intryck av när man läser om det. Berättelsen om deras liv är avgjort häftigare än deras tavlor.
  Den värsta mansgrisen i sällskapet var förstås Carl Larsson, som dyrkade och idoliserade sin Karin i egenskap av maka och mor och hemmets goda fe och allt vad han fick ur sig, men aldrig gav henne ett uns erkännande för hennes arbete med Carl Larssongården, den lade han beslag på själv, som sin egen skapelse.
  Av själva konsten, om man nu skall tala om den, så är det förstås Sigrid Hjertén som tar andan ur en. Jämfört med åtminstone ett par tre av hennes målningar här framstår hela resten av sällskapet som ganska ljummet och väluppfostrat tassande runt den heta gröten. I det här sammanhanget ser man tydligare än någonsin hur livsfarlig hon faktiskt var, för sig själv och andra.
  Men detta är alltså inte en konstutställning om konst i första hand, och jag skulle råda dem som tar sig till Nationalmuseum att ta sig tid och läsa texterna i utställningen, och för en gångs skull skulle jag vilja rekommendera katalogen, som faktiskt är minst lika givande som konsten.
  Vad trevligt det är att bli glatt överraskad.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".