Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lady Vengeance - en oerhörd upplevelse

Publicerat fredag 17 mars 2006 kl 10.14

Det sydkoreanska filmundret har det talats om under senare år och en av de mest omtalade regissörerna är Park Chan Wook.

Han fick sitt definitiva genombrott 2004 med Old boy -hämnden - en film som tillsammans med Hämnarens resa från 2002 och Lady Vengeance bildar en trilogi med just hämnd som sammanlänkande tema. Lady Vengeance får svensk premiär idag

I dom två första filmerna i Park Chan-wooks nu fullbordade hämndtrilogi, så är hämnden mer handling än den är innehåll, det är närgående studier i hämndens grymma fysiska uttryck. Filmerna är förstås också mycket mer än så, men med Lady Vengeance tar Park Chan-wook ett steg till, ett stort steg ner i hämndens psykologiska dimensioner och där rör han vid nånting som många i publiken, alltför väl kan känna igen.

Men först är det verfremdung.

Geum-ja, har suttit i fängelse i tretton år. Dömd för kidnappning och mord på en femårig pojke. Det är brott som hon inte begått, men hon är inte oskyldig - hon har skyddat den verklige mördaren, som kunnat fortsätta sitt fruktansvärda värv. Och i fängelset blir också Geum-ja, den mördare hon inte var från början.

När hon släpps står hon där i samma tunna prickiga klänning hon bar när hon låstes in, till synes oberörd av kylan och snön som faller - och minst sagt likgiltig inför den fullkomligt absurda tomteorkester som en präst engagerat, för att fira att Geum-ja är fri. Prästen ingår inte längre i hennes plan.

Sommarklänningen byts ut mot ett läderfodral, och Geum-jas gamla vänner undrar över den röda ögonskuggan, som väl är hennes krigsmålning. Ja, ni hör; röda ögon, vit snö, svart läder - färgskalan är ogenerat symbolmättad, men aldrig överdriven, utan hela tiden förankrad i berättelsens motsägelser om hämnd och försoning, motsägelser som kommer grumla färgerna.

För vad är det Geum-ja ska hämnas? Den verklige mördarens brott, visst. Sin egen förlorad oskuld, ja. Att hon tvingats lämna bort sin dotter? Jo.

Och det är när Park Chan-wook för in sorgen över barnet i berättelsen som det händer nånting avgörande. Sorgen över det förlorade barnet, bortadopterat eller nåt ännu värre. Skoningslöst spelar filmen på åskådarens värsta fantasier och på den hämndlust som framkallas av blotta tanken på att nånting skulle hända ens barn.

Människorna som Lady Vengeance skildrar tvingas konfronteras med sådana begär, med sina sårade vrål efter hämnd - och dom ställs inför möjligheten att göra fantasin till verklighet, med allt vad det innebär av övervåld. Åskådaren, däremot ställs inte inför nåt annat val än följa med på nedstigningen i deras sorg och fasa, och här finns scener som fortfarande känns inympade i kroppen på mig.

Inte på grund av våldet, som regissören närmast demonstrativt klipper sig förbi och bortom - nej, det är den perfekta träffen på en smärtpunkt som gör Lady Vengeance till oerhörd upplevelse.

Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".