Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Motsägelsefull israelisk dans på besök

Publicerat onsdag 22 mars 2006 kl 10.14

Ett av samtidsdansens stjärnor är på besök i Stockholm. Hans namn dyker ofta upp i Cullbergbalettens och Operabaletternas repertoarer. Det handlar om den israeliske koreografen Ohad Naharin som nu för första gången sen 1998 besöker Sverige med sitt eget kompani från Tel Aviv - Batsheva Dance Company.

Och de är dubbelt aktuella. De repeterar för fullt inför premiären av konstdansprojektet ”Furo” på Judiska Teatern nu på fredag och igår var det Sverigepremiär i ett fullsatt Dansens Hus med kompaniets senaste stora satsning ”Naharins virus” - en bearbetning av den österrikiske dramatikern Peter Handkes moderna klassiker ”Publikskymfning” från 1966.

Cecilia Blomberg var där.

Högt upp på en avsats har en av dansarna fått rollen att framföra delar av Peter Handkes text.

Han står bakom en helt stel svart kostym, som om han hade den på sig.  Och han berättar om, det som inte ska hända, om alla förväntningar som inte ska infrias, att ingen historia kommer att berättas, att ingen är någon annan än sig själv.

Texten är kanske inte chockerande längre – för många experiment har gjorts sen dess som undersöker var gränserna går för teatern, för en berättelse och en publik. Men Handkes antipjäs passar så bra här i sitt totala uppror mot språkets och teaterns förmåga att berätta något väsentligt.

Och det handlar inte bara om texten, utan också om hur dansarna ser ut. De är sexton på scenen och alla har hudfärgade toppar på sig som till och med täcker fingrarna, och benen och fötterna är inklädda i lika tajt tyg – men i svart.

Sexton dansare som helt enkelt har blivit sexton byggelement som Ohad Naharin använder till de mest besynnerliga rörelser.  Viga och rörliga som katter och ändå lite kantiga. Någon gång i trans i något som mer liknar traditionell dans från mellanöstern. Det är ett jättemärkligt kroppsspråk. Och när de dessutom är så många på scenen är det faktiskt som om något helt främmande har landat där.

Samtidigt händer något helt annat – på ett plan betydligt mer konkret.

Väggen på scenen förvandlas till en politisk mur när den täcks av graffiti. Slagord och teckningar. Och väldigt tydligt med människohöga bokstäver står det plötsligt Plasetina på muren. Just det – Plasetina, inte Palestina. Skevt och lite konstigt också det.

Muren bara finns där - utan att i övrigt kommenteras. Och så mal Handkes text på om det omöjliga i att överhuvudtaget gestalta något av värde på en teaterscen. Motsägelserna hopas. Undersökningarna lagras på varandra. Och en föreställning tar form som jag följer med tilltagande nyfikenhet.

Cecilia Blomberg

cecilia.blomberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".