Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Malmös båda konsthallar

Publicerat fredag 24 mars 2006 kl 10.23

Efter att under hösten varit akut nedläggningshotad räddades konsthallen Rooseum strax efter nyår. Malmö kommun gick in och tog på sig huvudmannaskapet, och i lördags kunde Rooseums första, stora utställning på över ett år öppna. Det är en internationell grupputställning med titeln ”Normalisering”. Samtidigt har den brasilianske konstnären Ernesto Netos installation på Malmö Konsthall, som ni hört om tidigare i Kulturnytt, blivit en rejäl publiksuccé. Är det så att samtidskonsten går mot en ny vår i Malmö? I så fall: vart är den på väg?

En ung kvinna läser innantill ur en rapport om den brutala behandlingen av romer i Europa. Hon står där i helfigur framför oss, och stakar sig fram i papprena. Då och då tar hon en liten paus, och tar av sig ytterligare… ett… plagg.

Den oändligt långsamma och fullständigt osexiga stripteasen i Tanja Ostojic video ”Naked Life” går säkert att tolka på olika sätt. Men för mig blir den en skarp anklagelse, riktad rakt mot mig - som trots de förfärliga öden kvinnan berättar om har mage att sitta där och vara lite… uttråkad. Ska det behövas en naken kvinnokropp för att få mig att vakna? Va?

Tanja Ostojic visar ytterligare två verk på Rooseum: ett arkiv med information om romernas historia, och en ljudupptagning från en rundaborsdiskussion om konst och migration. Upp emot en arbetsdag skulle det nog ta att tillgodogöra sig hela hennes material.

Och det finns ju så mycket annat att titta på! Arkiv över den östeuropeiska konsthistorien, websidor om solidaritetsäktenskap, antropologiska studier av en viss sorts friggebodar i Christiania, osv.

Det mesta mycket angeläget, det mesta med samma sorts orimliga krav på sin publik som Tanja Ostojic. Och eftersom vi inte kan leva upp till dem får vi nöja oss med att ge vårt, lite skamsna, bifall åt de goda föresatserna och den allmännt samhällskritiska hållningen. Och jorå, vi får fnissa lite också, åt Dan Perjovschis skojiga väggteckningar - en sorts spontana marginalanteckningar han brukar få bidra med på den här sortens utställningar, för att lätta upp stämningen.

Eller så gör vi som 42.000 andra gjort den senaste månaden, och går till Malmö Konsthall istället. Tar av oss skorna och lufsar in i Ernesto Netos labyrintiska jättetält av tunt, vitt tyg. Luktar på de hängande strumporna fyllda med kryddnejlika, kastar oss ut i ett litet hav av gröna plastbollar, eller sjunker bara ned på några vita kuddar och njuter av färgskiftningarna i taket.

Jo, det är som att vara inuti en levande, mjuk kropp. Här behöver man inte skämmas över sin otillräcklighet. Här ska man bara ta det lugnt och må bra, det har konstnären själv sagt.

Och det är ungefär såhär det ser ut i samtidskonsten nu. På ena hållet svårtuggade forskningsresultat, på det andra upplevelser för alla sinnen. På ena hållet globaliseringskritik, på det andra raka vägen in i livmodern igen.

Och det är väl bra med spännvidd. I synnerhet i Malmö, där kommunen ska ta hand om två konsthallar nu - då är ju bra om de får tydliga profiler, menar jag.

Men är det bra för konsten? Själv lämnar jag, samma dag, både Rooseum och Malmö Konsthall med en känsla av tomhet. Olika tomheter, kanske. Men det blir ju inte mindre tomt för det.

Mårten Arndtzén

marten.arndtzen@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".