Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Svinalängorna" en storartad tidskildring

Publicerat måndag 27 mars 2006 kl 07.46

Romandebuterande Susanna Alakoski är född 1962 i Vasa i Finland, uppvuxen i Skåne och numera bosatt i Stockholm där hon är verksam som forskare. Och boken som utgör hennes debut, den heter ”Svinalängorna”, vilket är öknamnet på det område utanför Ystad där Alakoski växte upp. Berättarjaget är en flicka, Leena, som när boken börjar är i sjuårsåldern och med mamma, pappa och två bröder flyttar in i en sprillans ny lägenhet i Svinalängorna. Anneli Dufva recenserar.

Förort - det är inte samma sak som miljonprogrammet - det insåg bland andra tidningen Gringos redaktion för ett tag sen, och ändrade då sin retorik - från att tala om det alldeles för vida begreppet förort, till att använda sig av det mer specifika begreppet miljonprogrammet.

Susanna Alakoskis svinalängor, som de kallas, de små hyreshusen, utkastade på ett fält, de tillhör just miljonprogrammet och hennes berättelse är invandrarens, fast tiden är 70-tal och det land man lämnat ligger så nära. Och familjen är så glad när de flyttar in i sin nya lägenhet, med badrum och parkett.

Och det är en ryslig bok det här. Rysligt bra, rysligt stark.

Bra för att Alakoski så uppenbart har burit på den här historien länge - den är laddad och liksom hel; utan testar och stråk som hänger ut eller blir över. Ett kompakt och självrullande klot av bilder. Stark för att det den beskriver är ett barns utsatthet och stundtals outhärdliga ensamhet.

Båda föräldrarna super, nämligen, och inte bara lite, utan till ett totalt bottenläge, varje gång det sker. Varje period. Ingen mat i skåpen, inga rena kläder, utslagna vuxna som tuppat av här och där, rutor som slås sönder i vredesmod, grovt språk och slagsmål. Att föräldrarna skulle dyka upp på en skolavslutning eller simtävling - det finns inte. Men det finns förstås, ändå, som en längtan eller förhoppning, hos Leena.

Fast tänk nu bara inte: elände, det där orkar man väl inte läsa. För det är en njutbar bok det här, språkligt rik och, märkligt nog, också rolig. Alakoski lyckas med det svåra att inte sälja ut föräldrarna, trots att perspektivet är Leenas och trots att hon inte väjer för några detaljer i smutsen och röjandet. För hon fyller också boken med spår av tiden, med Gunnar Larsson, Idi Amin och Lyckliga gatan, med en liten stereos magi och smågodis från kiosken, hon låter sin läsare också se en läsande mamma med åsikter om både politik och Dostojevskij och en pappa som vill väl - egentligen... Kompisarna så viktiga som de måste bli när vuxenvärlden sviker. Och - inte minst - så finns det i skolan en magister från himlen som borde kunna ge vem som helst hopp om livet.

Det är en klasskildring som svider - visst. Men dessutom, tänker jag, en tidsskildring som lyckas vara lika tydlig som tidlös. Storartat.

                                                              Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".