Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

De sju städerskorna på Dramaten

Publicerat måndag 3 april 2006 kl 11.11

Den har fått mycket uppmärksamhet redan på förhand, Jörgen Hjerdts nyskrivna De sju städerskorna, som i helgen hade premiär på Dramatens stora scen. Hjerdt är mest känd för manuset till Flickan och skulden, baserad på Katarina Wennstams bok om våldtäkt, som har spelats på Stockholms Stadsteater. Regissör till de Sju städerskorna är Åsa Kalmér, Anneli Dufva var på premiären.

Det här är ett försök med visst dödsförakt – ett hopp utan skyddsnät. Nyskrivet, på stora scenen på Dramaten och med smuts och städning som tema... Och från scenen strålar en tydlig osäkerhet i första akten – som om ensemblen nästan ville säga – ja, vi vet, det här är skakigt.

Hur mycket det sen finns något pk eller pliktskyldigt över dessa städerskor – det kan man diskutera. Jörgen Hjerdts pjäs är å ena sidan igenkännbar och bitvis full av klyschor.  Men den är också något helt annat - en filosofisk och existentiell meditation i körform över vad som städas bort i våra liv – och varför. Och den blir bättre ju längre ifrån själva städningen den rör sig. Som bäst blir den en galghumoristisk teaterlek kring makt och ordning, som bara råkar vara iklädd städrock och gummihandskar – mer besläktad med en Staffan Göthe eller Botho Strauss än med den Maja Ekelöf som skrev Rapport från en skurhink.  Låt tusen trasor skura, låt vägarna leda från Chile och Polen och från lyxhustruliv till detta, som alltid måste göras, överallt, av någon. Svabb, gnabb, bekännelse.

Men –  städning är också detta som ingen egentligen vill göra – om man ska tro Hjerdt och Kalmér. Städerska vill ingen vara – inte i den här pjäsen, i alla fall.

Kajsa Reingardt har med kort varsel fått ersätta Lena Endre som Britt, ensamstående med utflugna barn och utan livslust – och hon är arg. ”Jag luktar ödemark” säger hon om sig själv. Sunil Munshis Gilbert är den som inte är städare, som ÄR jurist, men jobbar som städare.

Tillsammans med de andra börjar de röja i det som är ett skapat kaos, en helt överlastad scenografi, med prylar upp till taket och som får applåder när ridån går upp. En röra som jag tycker mest blir både övertydlig och knölig. Det är när den gradvis städas bort, när scenen blir öppen, som både texten och skådespelarna får nytt liv och man känner vad De sju städerskorna skulle kunnat bli – kanske på en mindre scen, med mindre resurser och utan både förväntningar, fördomar och teaterbråte – en tankedans med klassperspektiv.

Nu stannar De sju städerskorna i försöket, MEN, det vill jag ändå säga – i ett försök som är egensinnigt, som intresserar – och som i andra akten stundtals får det egna liv och det självförtroende som man måste ha för att besegra Stora scenen.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".