Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ett klassiskt kärleksöde Tristan - balett på Operan

Publicerat måndag 3 april 2006 kl 11.21

Tristan och Isolde - ett av historiens så många olyckliga kärlekspar, där det till slut bara är döden som kan förena dom - har nu också blivit balett på Stockholmsoperan.I fredags var det premiär för den polske koreografen Krzysztof Pastors dansverk ”Tristan”. Musiken är Richard Wagners – en blandning av operan ”Tristan och Isolde” och Wesendonksångerna – bearbetade av Henk de Vleiger, och scenografin har Ernst Billgren gjort. Cecilia Blomberg såg premiären.

Ett klassiskt kärleksöde, som Tristans och Isoldes, skapar förväntningar om stora känslor.  Som ska fylla rummet. Fylla koreografin – så att det allra djupaste känsloregistret faktiskt strålar från scenen. Ställer saker på sin spets.

Här har sagan, som sig bör,  placerats i en något obestämbar medeltid. Brynjor och tunga metallhölster som rasslar på soldaterna. Tunna sidentyger som sveper runt kvinnorna. Det är blanka svärd och Ernst Billgren har gjort en ganska stram scenografi med stora oregelbunda block som sänks och höjs och förs i sidled. I fonden längst bort  projektioner på alltifrån stormande hav till knivar, den magiska ringen och närbilder av dansarnas ansikten. Och till det Wagners musik – i sig så fullmatad med dramatik att det känns svårt att skapa ytterligare lager av tolkning. Det är en utmaning i sig.

Koreografin håller också ett genomgående högt tempo. Intensivt och storslaget . Men det finns något motonont i rörelserna som nästan sveper fram och tillbaka över scenen.

Fram växer en enorm ramberättelse om Tristans och Isoldes öde – ett skal - och jag saknar undertexterna. Det finns så mycket som skulle kunna ha sagts mellan raderna. Inte nödvändigtvis med samtiden som spegel. Men ändå – jag vill förstå och framförallt känna att deras hjärtan bultar så starkt och så hårt att de hellre väljer döden än livet.

Anders Nordström som Tristan och Marie Lindqvist som Isolde är lysande dansare. Men var är passionen – den når inte fram till mig.

Det som bryter igenom är Lena Hoels sångnummer – där röstens ensamhet i kontrast till scenprakt och orkester blir skör och sökande. Det är nog det jag saknar från scenen.

Den där utsatta ensamheten. Som ingenting riktigt kan råda bota på – inte ens kärleken.

Cecilia Blomberg

cecilia.blomberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".