Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En omöjlig konstdebatt

Publicerat tisdag 4 april 2006 kl 07.55

En tavla som visas på Moderna museet har väckt debatt.
  Den är målad av Markus Andersson, föreställer Christer Pettersson och är enligt fotografen Jonas Lemberg ett plagiat av ett foto han själv tagit. Med juridisk expertis i ryggen försöker Lemberg nu få polisen att utreda ärendet, men på Moderna museet – och på flera kultursidor – har hans anklagelser viftats bort med hänvisning till det ständiga citerandet i nutidskonsten.
  Många har istället efterlyst en annan debatt: en diskussion om konstens innehåll och kontroversiella budskap. Men än så länge har ingen sådan tagit fart. Och det kommer inte att bli någon heller, menar Mårten Arndtzén.

Nej, och vet ni varför? För att Markus Andersson inte är någon konstnär, inte på Moderna museet i alla fall. Titta i katalogen, eller i Modernautställningens deltagarlista får ni se: här finns både Christian, Torsten, Henrik och Karin Mamma Andersson med – men ingen Markus!
  Honom hittar ni först under M, som i Marc. Dorinel Marc. Född 1964 i Rumänien, utbildad vid Konstfack och officiellt inbjuden till Modernautställningen 2006. ”Dorinel Marc presenterar Markus Andersson, en målande samtidsskald” – så heter Dorinel Marcs bidrag till Modernautställningen, ett konstverk bestående av ett tjugotal målningar gjorda av… Markus Andersson.
  Så visst är han väl konstnär i någon mening han med, han målar bevisligen tavlor i all fall. Brunmurriga, deprimerande flacka och livlösa saker täckta med tjocka lager blank fernissa. Kitschigt idealiserande porträtt av ”martyrer” som Theo van Gogh och Pim Fortuyn; stormande hav och nakna blondiner utspillda över djurfällar. 
  Smaklöst, politiskt suspekt och illa utfört alltså. Och det är förstås just därför Markus Andersson får vara med här. Som ett exempel på all den moraliska och estetiska undermålighet som lurar där ute i buskarna, utanför den sanktionerade kulturens prydliga rabatter. Ett stycke skitig verklighet placerat i finsalongen av den sanktionerade konstnären Dorinel Marc. En sorts ready-made alltså - av samma slag som Marcel Duchamps pissoarer och cykelhjul från 1900-talets början. 
  Att ge sig på Markus Anderssons unkna värderingar vore med andra ord att göra sig skyldig till en missuppfattning – ungefär som att kritisera Duchamps pissoar för att den är luktar illa.
  Men vilka är då Dorinel Marcs värderingar? Vad står han för?
  Ja, det är ju inte lätt att veta. För även om det är han som signerat konstverket här så har han ju faktiskt lämnat ifrån sig resten. Och därmed gjort sig själv så osynlig det bara går, utan att försvinna helt.
  Någon särskilt intressant debatt kan det med andra ord inte gärna bli. Eftersom ingen egentligen har påstått nåt. Utom möjligen fotografen Jonas Lemberg, då. Det där är min bild har han sagt, min Christer Pettersson. Och jag vill inte låna ut den till det här. 
  Ett ställningstagande han gjort till priset av konstetablissemangets oförställda hån.

Mårten Arndtzén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".