Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ingen nostalgifälla i "Endagsvarelser"

Publicerat måndag 10 april 2006 kl 07.46

Så hade den premiär på Dramaten till slut, Lars Noréns pjäs ”Endagsvarelser” som utspelas 1986 och som aldrig kom till dit för tjugo år sedan. Urpremiären blev istället på Riksteatern några år senare i regi av Benny Fredriksson.

Men nu har Staffan Roos regisserat, Charles Koroly skapat scenbild och kostym och premiär var det på Dramatens Lilla scen den 8/4.

”86 blir 68 om man kastar om siffrorna” som av en av rollfigurerna säjer, och ”Endagsvarelser” utspelar sig i Palmemordets och Tjernobylkatastrofens onda år 1986, nu har 68-generationen blivit medelålders och träffas på en middag i Lidingövillan. Man jobbar på UD och SVT, skriver pjäser och forskar - ”radikal? Ja så gott det går i de här omgivningarna” som man säjer.

Regissören Staffan Roos och framförallt scenografen Charles Koroly har däremot inte fastnat i nostagifällan - här finns inga stålrörsben eller pudelfrisyrer, utan Koroly visar återigen prov på sin scenografiska intelligens, ett liksom samtida rum, mycket trä, mycket glas, Arne Jacobsen-stolar och en blå soffa. Kostymerna är enkla, välskurna med samma tidlösa samtidighet. Det här gör att dåtiden kommer nära och hänger samman med vår. Här sätter man sig inte till doms över en tid som ändå ligger så tätt inpå.

Och eftersom styckets personer är i fyrtioåren så spelas för en gång skull en Norén-pjäs om hans egen generation inte av skådespelare ur densamma, vilket är mycket uppiggande. En generation bort, ett taktslag av välgörande distans gör underverk med replikerna.

Det här gör också att en generation Dramaten-skådespelare äntligen får växa upp, och inte minst gäller det kvinnorna: Marie Richardsons TV-producent Anna, Thérèse Brunnanders departementsråd Elisabeth och Kristina Törnqvists forskare Marieke - de spelar så övertygande och med så självklar auktoritet. Men även männen, Pontus Gustafssons alkoholiserade journalist Henrik och Johan Holmbergs tillknäppte och cancersjuke UD-tjänsteman Vilhelm har fått lämna pojkrummet och Peter Engmans pjäsförfattare David - Noréns ständiga alterego har väl aldrig spelats så, i god mening, illojalt som här.

Med en blinkning åt publiken utbrister David att det här är rena Tjechov, och ”Endagsvarelser” flirtar fruktbart med den gamle mästaren. Dialogen har den där fria lekfullheten mitt i all sin förtvivlan, humorn är mer ”tjechovsk” än i andra senare Norén- pjäser på temat vad medelklassen gör med sina liv, tex ”Detaljer”. Regissören Staffan Roos låter till och med ensemblen sitta på stolar och stirra ut i luften, längtande till sitt ”Moskva”. Och precis som Tjechovs gestalter verkar de undra vad framtidens människor kommer att tänka om dem… Och är förresten inte scenrummets trä i denna vackra och dråpliga Norén-trädgård av körsbär?

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".