Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mest sagoskimmer över Turandot i Göteborg

Publicerat måndag 10 april 2006 kl 08.40

”Turandot” har haft premiär på GöteborgsOperan. Sagan om den kinesiska prinsessan som låter avrätta sina friare om de svarar fel på hennes tre gåtor är en av operalitteraturens mest älskade och välkända operor skriven av den store italienske operakompositören Giacomo Puccini (som bland annat har Tosca, La Boheme och Madame Butterfly på sin meritlista).

Turandot blev Puccinis sista verk, han avled faktiskt innan hela operan var färdig. Det slut som spelades på GöteborgsOperan är komponerat av Puccinis elev Franco Alfano utifrån Puccinis skisser.

Det är på många sätt överväldigande. Som en vägg av ljud sveper körens röster runt i den stora salongen. Scenen är fullspäckad av praktfulla svarta halvmeterhöga vajande håruppsättningar och varje glänsande kostym berättar omsorgsfullt med meter efter meter med tyg om en svunnen kinesisk högkultur. Det är en skimrande scenbild - överdådig och kraftfull.

Turandot själv är nattens härskarinna som sprider mörker utefter sin väg. Hon är en blodtörstig isstod som ingen kommer nära utan att dö - känslomässigt avtrubbad och manshatare av rang.

Bara i Turandot som person finns en rad olika psykologiska tankegångar att undersöka men istället för det är det det sagolika som regissören Vladimir Moravek har tagit fasta på. Och det riskerar att sätta krokben för alltihop.

För bakom varje med guldtråd broderad drake, bakom dom välkända ariorna och bakom masscenernas suggestiva dramatik är det relativt tomt.

Det visar sig framför allt i slutscenen där norska Turid Karlsens Turandot med exakt iskyla nått den nollpunkt då hon tvingas accepera kärleken. Den demaskering som sen följer är tafatt. Det är provocerande att regissören Vladimir Moravek tror att vi ska gå på att ett klädbyte från svart till ljusare färger och en puss på kinden av en hygglig prins ska räcka för att allt ska bli frid och fröjd!

Det tjeckiska produktionsteamet har försökt komma till rätta med bristen på fördjupning genom att sätta den döende tonsättaren Puccini som en stum rollkaraktär på scenen.

Kanske är det meningen att Turandotskrönan ska framstå som en dröm skapad av Puccinis febriga hjärna. Men rent praktiskt liknar Torgny Sporséns Puccini mest en förvirrad Einstein som vacklar omkring med darrande händer och håret på ända. Hans dödskamp blir mer irritationsmoment än djuplodande dramatik.

Ändå är verkligen inte GöteborgsOperans Turandot någon meningslös föreställning. Det är en skimrande saga, vacker och i stort sätt välsjungen.

Men den som vill att opera ska vara något annat än ett sagoberättande får hålla till godo med korta partier. Ett tillfälle där det ändå bränner till är slavinnan Liús aria i slutet av första akten. I Ann-Marie Backlunds gestalt finns ett utspel som är både intensivt och ärligt - i hennes sopran blir sorgen gripbar och nära verkligheten.

Eric Scüldt

FAKTA: Turandot
Libretto och musik: Giacomo Puccini
Scen: GöteborgsOperan
Regi: Vladimír Morávek
Scenografi: Martin Chocholousek
Kostym: Sylva Zimula Hanáková
Dirigent: Christian Badea

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".