Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Rörande men ytligt om Refused

Publicerat torsdag 13 april 2006 kl 09.51

I mitten av 90-talet var hardcore - och straight edge-scenen i Umeå som störst - och Refused var det största bandet - med de starkaste övertygelserna. De var veganer, djurrättsaktivister och stenhårda antikapitalister. Med tredje albumet, hardcoreklassikern ”The shape of punk to come” var Refused precis på väg att slå igenom stort - när bandet plötsligt splittras under en USA-turné. Fans över hela världen sörjer. I en sista kommuniké kräver Refused att alla pressbilder på bandet ska brännas, fastslår att de aldrig kommer återförenas eller försöka hylla eller glorifiera det som varit.

Åtta år senare är filmen ”Refused are fucking dead” klar. Döpt efter en av bandets låtar och gjord av bandets gitarrist Kristofer Steen. Det är en berättelse om ett band som faller samman. Medlemmarna i Refused går längs älven i motljus, sitter under en bro, står vid en busshållplats och minns. Hur bandet bildades, hur stämningen började bli dålig och hur det till slut imploderade helt.

Medlemmarna i Refused berättar sakligt, som ur ett manus - ackompanjerade av ödslig fiolmusik och poetiska, långsamma bilder. Det är sentimentalt, men inte nostalgiskt. Konstnärligt och rörande, men ytligt.

Det vi får reda på är att gitarristen Jon Brännström mådde dåligt, att sångaren Dennis Lyxzén blev arg och trummisen David Sandström kände sig stympad. Javisst. Men varför? Hur kunde det gå så långt? Det finns inte med i filmens 38 minuter.

Man fattar direkt att ”Refused are fucking dead” inte är en konventionell punkdokumentär ämnad åt fansen. Den här filmen har Kristofer Steen gjort åt sig själv - och kanske även åt bandet. En exorcism, om man så vill.

”Refused are fucking dead” är en film om ett sammanbrott som uppenbarligen fortfarande är för smärtsamt att tala om. Ingen går ner på djupet, utan lämnar bara små ledtrådar. Det är både synd och bra - för samtidigt som jag vill veta alla kladdiga detaljer om bråk, smärta och svullna egon så är jag så svag för band som står fast vid sina principer och vägrar leverera den uttömmande rockumentären som jag vill ha.

Ika Johannesson

ika.johannesson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".