Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Meta Isaeus-Berlin på Liljevalchs

Publicerat onsdag 19 april 2006 kl 09.52

Liljevalchs i Stockholm fortsätter sin serie med ”Mitt i kärriären”utställningar, dvs med konstnärer som är gediget etablerade men ändå högst verksamma och närvarande i det svenska konstlivet.

Tidigare har man visat tillexempel Dan Wolgers och Anders Widoff, nu har turen kommit till Meta Isaeus-Berlin som visar gamla och nya verk under titeln ”Fickla vrårna”, vilket inte är så kryptiskt som det låter. Fickla är ett exempel på barns språkliga nyskapande, ett enkelt verb för att lysa upp med ficklampa.

Det första man möter i den stora skulpturhallen på Liljevalchs är ett vardagsrum i duschen. En bokhylla, en fåtölj med en golvlampa intill, ett matbord, och i bokhyllan strilar vattnet ner över böckerna, ur golvlampan kommer en stråle vatten istället för ljus ner i fåtöljen och ur matbordet porlar vatten genom ett hål i skivan.

Just sådant har i flera år varit Meta Isaeus-Berlins specialitet, rummen, de alldeles vardagliga rummen som har genomgått något slags transformation och blivit drömlikt främmande, litet skrämmande och bara alldeles fel. Ofta är det vatten som tränger in, och sällan har man begripit innebörden av uttrycket ”tak över huvudet” så påtagligt som inför dessa plaskblöta interiörer.

I ett annat rum har hon kluvit hela inredningen på mitten, tagit bort en bred strimla och hjälpligt fogat ihop all möbler igen, och så har det blivit ett rum för mycket smala invånare, för Giacomettimänniskor kanske. Om det är rummet som har anpassat sig till invånarna eller de som har byggt om rummet vet man inte, men att någonting har hänt de hyresgästerna står helt klart, och vad det kan vara vill man kanske inte så gärna tänka på, men som bild av skada, förlust och förkrympthet kan det inte gärna bli starkare.

I en sagolikt vacker installation består alla möblerna av tunn vit tyll, upphängd i tunna trådar från taket, bord, stolar, skåp och sängar förvandlade till tunt fladdrande andeväsen, skugglika minnen av något som en gång var verkligt.

För mig hör de här absurda hallucinationerna till det allra märkligaste i den svenska samtidskonsten, vassa och vackra, på en gång fysiskt påtagliga och undflyende, med en stark känslomässig laddning som inte låter låna sig till några entydiga tolkningar.

  Enligt konstnären själv är vardagsrummet i duschen hennes avsked till interiörerna och vattnet, nu tänker hon i stället måla, och en stor del av utställningen på Liljevalchs är också måleri, det allra mesta tillkommet under de två senaste åren. Och visst känner man igen en del, framför allt de undflyende rummen och vardagsmöblerna som kanske inte är så vardagliga, men nu finns det människor i dem, vaga, bortvända, ofta halvt genomskinliga gestalter, det är som om invånarna i de folktomma installationerna plötsligt hade materialiserats.

Fast inte är det samma skärpa och laddning i de här målningarna, med sin snabba flytande handskrift och sitt liksom antydningsvisa sysslande med rum, människor och relationer. Möjligen är det helt enkelt för många bilder med här, då och då tätnar det faktiskt till och blir precist, då skevar rummen mot sig själva och mot människorna på ett alldeles meningsfullt vis.

  Litet mer sådant, och litet mindre vagt allmänt måleri så hade jag haft lättare att förlika med tanken att Meta Isaeus-Berlin tänker överge det fysiska möblemanget och de verkliga hoten.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".