Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Strålande Shandy

Publicerat fredag 21 april 2006 kl 07.55

En av den brittiska filmindustrins mest produktiva och mångsidiga regissörer heter Michael Winterbottom.
  Han har uppmärksammas mycket för sin filmer om samtidens oroshärdar - som ”Welcome to Sarajevo”. Men också för musikfilmen ”24 hour party people” och westernhistorien ”The Claim”.
  Nu har han gett sig på en roman som alltid ansetts omöjlig att filmatisera: Laurence Sternes 1700-talsklassiker ”Välborne herr Tristram Shandy: hans liv och meningar”.
  Filmen heter kort och gott ”Tristram Shandy” och har svensk premiär idag. Måns Hirschfeldt har sett den.

Behöver man då ha läst den där boken - som ju har en helt annan klassikerstatus i den anglosaxiska världen än den har här - för att ha utbyte filmatiseringen? Nä, det tror jag inte, men ändå, efter att ha bläddrat lite här och där, så är jag ännu mer imponerad över vilken intelligent film det här är.
  Filmskaparna åskådligör ett försök att filma en bok, som alltså sägs vara ofilmbar. En film om en filminspeling med andra ord. Steve Coogan spelar sig själv, och Tristram och Tristrams pappa. När han inte har peruken och lösnäsan på, så försöker få tid att vara en god far åt sitt nyfödda barn, han flörtar med sin assistent, och tjafsar med kollegan Rob Brydon spelas av Rob Brydon, men som också gör romanfiguren Uncle Toby. Och runt omkring dem försöker teamet få till de storslagna stridscenerna och kärlekshistorien, alltså precis det som brukar breda ut sig på bekostnad av allting annat när en populär bok ska bli en ännu populärare film.
  Så av bokens egentliga handling berättas bara brottstycken - vad filmen istället gör är att härma och hylla författarens tanke och teknik. Alltså, att följa varje infall, att haka upp sig på småsaker, att alltid avvika från ämnet och att ingenting blir som man tänkt sig. Och om Laurence Sterne lekte med Hamlet eller Don Quijote i sin bok, så väljer filmen mer samtida referenser som Arkiv X och Don Corleone. Det är ett slags organisk filmatisering där alla metanivåer och blinkningar frambringar det där ”allt och ingenting” som är berättelsens själ och kärna.
  Stundtals är det det hysteriskt roligaste jag sett på bio på år och dag, men mest är det underfundigt småmuntert och ibland också lite sorgset när någon omedvetet och helt i förbigående sätter fingret på nån livets futtighet. Eller som Laurence Sterne mer drastiskt uttrycker det: ”vår gemena och olycksdigra värld”.

Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".