Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Djärva och personliga partytricks

Publicerat torsdag 27 april 2006 kl 10.27

Arbetarklass är ett begrepp som inte direkt varit i ropet på ett tag, men nu verkar det som om man återigen talar om klass i litteraturdebatten. Nyss kom Lars Furulands och Johan Svedjedals tjocka handbok ”Svensk arbetarlitteratur” - om svenska arbetardiktare och vänsterförlag, och snart kommer Gullans Skölds ”Med känsla för klass” - om Marianne Höök och Thea Oljelund i 50-talets folkhem. Och nu kommer ”Arbetarklassens bästa partytrick - liv, läsning, litteratur” där författaren Tony Samuelsson i ett antal personligt hållna essäer läser och läser om svenska författare, alltifrån Ivar-Lo Johansson och Stig Dagerman till Liza Marklund. Kulturnytts Maria Edström har läst ”Arbetarklassens bästa partytricks”.

”Skillnaderna mellan fattiga och rika har blivit allt större i Sverige” säger man på nyheterna och jag noterar: fattiga och rika - inte låg- och höginkomsttagare, inte resurssvaga och resursstarka, eller någon annan förvirrande dimridå, utan klartext: fattiga och rika. Så kanske är det ett tecken på klassbegreppets återkomst även i konsten och litteraturen, att det just nu kommer en essäsamling som Tony Samuelssons ”Arbetarklassens bästa partytricks”. Titeln är förföriskt retro, men det riktiga 70-talets retorik känns så pass avlägsen och nutiden så pass orättvis inte minst för en kader av trasproletariserade ungdomar att vi återigen kan ta ordet arbetarklass i vår mun och smaka på det på nytt.

För det är det som Samuelsson på något vis gör, han läser och läser om en rad av våra svenska författare och tittar, vrider och vänder på dem ur ett uppdaterat klassperspektiv. Ivar-Lo Johansson finns med som grundbult och urfader med sin fundamentalistiska stränghet inför att bli älskad, folkkär och därmed förborgeligad. I essän om Stig Dagerman ”Den halvvägs befriade” menar Samuelsson att Dagermans fall kanske kan sökas i att han just blev älskad och uppburen som etablissemangets författare utan att längre ha någon kontakt med sitt ursprung. Samuelsson pekar ofta på den aspekten, klassresan, där författaridentiteten alltid är komplicerad och kanske än mer när den återigen förtigs vilket varit fallet på 80- och 90-talen.

Det är en djärv och personlig essäbok som Tony Samuelsson skrivit – djärv i läsningen av till exempel Birgitta Trotzig, Liza Marklund och Per Olof Sundman, med den sistnämnde närmar han sig dessutom den fascistoida människan. Personlig i sitt sätt att närma sig ikoner som Ivar-Lo, ”Jag läser honom för att tycka om honom, om så bara för ett ögonblick.” Samuelsson ifrågasätter också begrepp som budskap och realism – genrens akilleshälar, ständigt sparkade på av kritiken. Här hade jag kanske velat få ett mer utvecklat resonemang om varför realismen blivit arbetarklassens främsta litterära uttrycksform, som vore ett annat formspråk ett svek? För som Ivar-Lo säger: ”Tendensen finns i verket, i språket, i romanens andedräkt.” Frågan går vidare, Tony Samuelssons partytricks är ett intelligent och underhållande startskott för den debatten.    

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".