Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Oklar fiende i Skugges roman

Publicerat onsdag 17 maj 2006 kl 09.22

Det är populärt bland somliga kvinnliga författare att ta en inspirerande kvinnlig förebild i handen och föra en sorts informellt samtal med henne. Åsa Moberg gjorde det på ett fruktbart sätt i ”Simone och jag” där Simone de Beauvoirs livsval vävdes samman med Åsa Mobergs. Kerstin Thorvall åkallade Cora Sandel när hon skrev ”Från Signe till Alberte: kärleksfullt och förtvivlat”. Och nyligen kom Cecilia Hagens bok ”Mina resor med Diana”, en något instabil prinsessa och vägvisare kan man tycka. Men skakigast av dem alla är väl ändå den dödslängtande Sylvia Plath som Linda Skugge nu valt som samtalspartner i ämnena småbarnsliv och skrivande kvinnor. Eller Linda Skugge förresten - Sylvia Svensson heter den huvudperson i Skugges roman ”Ett tal till min systers bröllop” som försöker utvinna något allmängiltigt ur Sylvia Plaths dystra liv.

Jag vill omedelbart säga att jag inte tror att någon människa diskar sig till döds.

Både Linda Skugge och Sylvia Svensson befinner sig som alla Sveriges kvällstidningsläsare vet, i småbarnsträsket med sjuka barn och deadlines som konkurrerar om utrymmet. Livet reducerat till att plocka i och ur diskmaskinen, springa till tvättstugan med nedspydda sängkläder och så denna bil som ständigt ska parkeras om på städfria gator. Och den frånvarande mannen symboliskt gestaltad av en skådespelande make på New York-turné under de 39 dagar som romanen utspelar sig. Det är en vardag som mest liknar en moderniserad variant av någon av Dantes helveteskretsar. Sedan tror jag att Linda Skugge skulle kunna kalla sin huvudrollsinnehavare Sylvia Svensson, Saddam Hussein eller Anitra Steen eller vad som helst, det spelar ingen roll, för på varje rad sitter den Linda Skugge vi lärt känna i krönikeform med megafon och överröstar alla fiktiva stämmor.

Bokens yttre ram är en Bridget Jones-inspirerad statistisk genomgång av dagsläget, antal sömntimmar, antal sjuka barn och antal dagar kvar till det bröllop som titeln anspelar på. Som om det inte räckte med de vardagliga krav som ställs på Sylvia Svensson ska hon även ansvara för organisationen av sin systers bröllop. En i mitt tycke ganska övertydlig konstruktion. För Sylvia Svenssons klagosång är av den röststarka sorten som inte behöver någon ytterligare förstärkning. Ett slags mångstämmigt raseri som riktar sig mot allt och alla och faktiskt påminner en del om Elfriede Jelineks. Gemensamt har de ilskan över kvinnans situation och Snövits och Askungens gamla illasittande klänningar.

Men där Jelinek kämpar mot Österrikisk förljugenhet och fascism är det är lite oklart vem som är fienden och orsaken till Sylvia Svenssons kamp med elementen. Är det männen, väninnorna, bacillerna eller samhället som sviker? Är det privatindividualistiskt gnäll eller säger Skugge något väsentligt om det moderna livets villkor? Oavsett vilket tycker jag fortfarande inte att hon skrivit den roman hon borde vara kapabel till. Men den kommer kanske, för Linda Skugge är av ett helt annat virke än Sylvia Plath. Hon kommer inte att låta sig tystas.

Nina Asarnoj

nina.asarnoj@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".