Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Macbeth med svagt bett

Publicerat måndag 22 maj 2006 kl 14.09

”Den skotska pjäsen” kallas den skrockfullt på teatern – den säjs bringa otur om man uttalar dess namn: ”Macbeth”, pjäsen som Shakespeare skrev när hans stjärna stod som högst, omkring 1606, och som kom efter ”Hamlet” och ”Othello” – två andra tragiska gestalter. Nu i helgen var det premiär på ”Macbeth” på Dramaten i Stockholm, i regi av teaterchefen Staffan Valdemar Holm och med scenografi och kostym av Bente Lykke Möller, bearbetning och översättning av Ulf Peter Hallberg. Macbeth spelas av Reine Brynolfsson och Lady Macbeth av Lena Endre.

I haven’t fucked much with the past, but I’ll fuck plenty with the futur” – det här citatet från rocklegenden Patti Smith citeras med stora bokstäver i programbladet och Lena Endres Lady Macbeth skriker samma replik när sammanbrottet kommer i hennes och makens blodiga väg mot makten. Och i en mening kan man säja att regissören Staffan Valdemar Holm själv alltid jäklats med framtiden i sina uppsättningar som ofta legat, inte i, utan tom före sin tid. I början av Macbeth får Per Mattssons kung Duncan säja några rader ur Hamlet, och i Holms Hamlet-uppsättning från 90-talet fanns också den här respektlösheten för Shakespeares text – Hamlet i toppluva läsandes FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Men där Holms Hamlet befann sig just så där hisnande före sin tid, så vet man faktiskt inte riktigt var hans Macbeth befinner sig.

I ett stort kubiskt rum med golv och väggar helt av svarta brädor - en skotsk borg, ett fältsjukhus eller ett koncentrationsläger? Här befinner vi oss i ett arkaiskt andra världskrig, Vera Lynn-sångerskor, Örjan Rambergs Macduff är en 40-talskommissarie som torkar av fingeravtryck på 1600-talsdolkar och när Reine Brynolfssons Macbeth i slutet larmar och gormar, viskar en i publiken : ”Hitlers sista dagar”… Att än en gång använda sig av den här skräckepokens rekvisita är ett vanskligt företag och inte ens Holm lyckas utvinna något nytt utan reproducerar klichéer om än i en lite hallucinatoriskt David Lynch-anda. Däremot gillar jag skarpt det skotska anslaget, Dan Gisen Malmqvists liksom idylliska musik till pampiga gästabud  - där refererar uppsättningen bakåt till en anglo-saxisk uppblåsthet, ett kommande imperalistvälde. Helt underbart är också Holms sätt att lösa det här eländet med häxorna som far runt och siar och spår. Han låter helt enkelt döda soldater plötsligt resa sig och utslunga spådomar, senare låter han Macbeths gamle trotjänare, en underbar Börje Ahlstedt, vara medium som om han var besatt av en ande. Det är fräckt och rimmar väl med tidens ockulta trend.

Men varför Lena Endres utmärkta Lady Macbeth måste byta extremt urringade klänningar och byta håruppsättningar lika ofta som en programledare för Eurovisionsschlagerfestivalen, det är en gåta. Avköna mig skriker hon ju – varför inte låta henne vara en krigarkvinna – en kvinnlig torterare i Abu Greib. Då skulle hon bli farlig och Reine Brynolfssons lika utmärkte Macbeth skulle verka än mer mänsklig och deras äktenskap av sex och våld skulle bli riktigt läskigt. Nej, den här Macbeth, jäklas inte mycket med framtiden.

GUNNAR BOLIN

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".