Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Konstnären Aguéli blekare än myten

Publicerat onsdag 7 juni 2006 kl 07.50

En svensk konstnär som testade de flesta gränser som fanns att testa vid förra sekelskiftet, var Ivan Aguéli. Och inte bara i konsten. Han var anarkist, teosof och fanatisk djurrättsaktivist också, och konverterade så småningom till Islam. Han satt i fängelse i Frankrike för sina anarkistiska aktiviteter, blev på oklara grunder utvisad från Egypten - och till sist överkörd av ett tåg utanför Barcelona, hösten 1917.
  Och tidvis målade han också bilder som har fått stor postum ryktbarhet. Nu kan man se dem på Waldemarsudde i Stockholm, och det har Mats Arvidsson gjort.

Aguéli ja, den mytomspunne och sedan länge kanoniserade, han som var så otroligt långt före sin tid, han som skulle ha blivit den störste modernist vi någonsin har haft, om han hade fått leva, och om han hade kunnat koncentrera sig på konst, och inte hållit på med allt det där andra hela tiden.
  Och visst, han var före sin svenska samtid, han fick tidigt kontakt med Gauguin och kretsen kring honom, de som skallas syntetisterna. Han lärde sig av dem, och han försökte introducera dem i Sverige, vid en tid då det var nationalromantik som gällde. 
  Och ändå, med dessa etablerade konsthistoriska sanningar, och hela hans märkliga liv, i bakhuvudet så blir man ändå alltid litet besviken varje gång man ser en Aguéliutställning. ”Var det inte mer än så här” tänker man litet snopet, ”allt detta skrik för inte mer ull än så”.
  Det verkar liksom inte riktigt troligt att denna osannolikt färgstarka och levande person skulle ha gjort dessa små, bleka, stillsamma målningar. Man får väl tänka sig dem som experiment, som ett slags laboratorieförsök, han var ute på mycket tunn is, han försökte göra något som ingen svensk konstnär hade försökt sig på. En viss försiktighet var säkert att rekommendera, och han håller igång och syntetiserar och abstraherar och geometriserar på ett alldeles klanderfritt vis, och ändå har den där riktigt spontana entusiasmen litet svårt att infinna sig, så här hundra år efteråt.
  Det finns några tidiga landskap, från tiden då han tittade som mest noga på Gauguin, där klingar det till i färgen och experimentet får ett mänskligt intresse. Där finns ett par katalanska landskap som är rätt imponerande, med en tung fasthet i kompositionen som slår igenom också i mycket litet format, och så finns det porträtten från tiden i Egypten, som på en gång lyckas vara primitiva skulpturer och riktiga levande människor. De är mindre, och blekare, och på allt sätt stillsammare, men kan komma att tänka på vad Gauguin gjorde på Tahiti, eller på vad Picasso skulle komma att göra av Gertrude Stein.
  Men mysteriet kvarstår: varför kom han aldrig riktigt loss i sitt måleri, när han kom loss i allting annat? Han var uppenbarligen inte en man som var rädd för att ta risker, så varför tar han inga i oljefärg? Varför blir han på detta enda område litet, hur skall jag säga, litet … tråkig?

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".