Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

McCarthy på Moderna

Publicerat torsdag 22 juni 2006 kl 07.49

Vid ingången till sommarens stora utställning på Moderna museet - en presentation av den amerikanske konstnären Paul McCarthy - sitter en varning: ej lämplig för minderåriga. Och det finns det fog för. Dels för att McCarthy inte är den som drar sig för lite snusk - tvärtom. Dels för att han gärna blandar in både jultomten, Heidi och Pinocchio i sina otäcka berättelser om den amerikanska mardrömmen.

McCarthy är hemhörig på USA:s västkust, där han inledde sin bana som performanceartist redan på 60-talet. Sedemera gick han över till filmade föreställningar, liksom skulptur, måleri och installationer. Allt detta finns med på Moderna museet, vars 2000 m2 stora utställning är en av de mest omfattande som gjorts av konstnären - och en av de största museet gjort över huvud taget. Så vi kliver väl in i det barnförbjudna? Mårten Arndtzén är vår guide.

Ett näpet alplandskap - komplett med böljande bergssluttningar och en liten by med kyrka och allt. Jag får böja mig ned för att upptäcka det, och sätta ögat till anusöppningen i en gipstorso - en mänskokropp utan armar och ben i vars inre den här troskyldiga leksaksidyllen alltså brer ut sig.

Vad är det som gör att en sån här krock mellan det gulliga och det groteska, mellan det pastorala och det brutala känns så… förväntad?

För att den är en del av vårt kulturarv, kanske? Föreställningen om civilisationens tunna fernissa och vildjuret inom oss alla har djupa rötter i västerlandet: romantiken, surrealismen, Twin Peaks.

När Paul McCarthy var ung, på 60- och 70-talen, var det många som fäste vissa förhoppningar till det där djuret, att det kanske inte skulle vara så farligt ändå om det bara fick komma ut och lufta sig lite, under ordnade former. Joseph Beuys stängde in sig med en prärievarg, Wienaktionisterna duschade i färskt oxblod och Paul McCarthy gick till snabbköpet och köpte ketchup, majonäs och choklad - som han sen smetade in sig i, inför publik.

Att han tog till just det nordamerikanska kökets värsta kolesterolbomber skvallrar väl om att det redan då fanns en sorts ironi i McCarthys geggande. Den växer, och tar över, i takt med att 70-talets befrielseidéer kommer på skam. Ibland drabbar den konsten själv, som i ”penismålningarna” från början av 80-talet. Marknaden ropar efter yvigt machomåleri och McCarthy svarar med att måla med snoppen.

Men oftast är det den amerikanska populärkulturen som råkar illa ut i hans konst, och i synnerhet dess tecken för renhet och oskuld: nallebjörnar och kaniner, tomtenissar och barbiedockor, sjörövare och indianer… alla utsätts de för samma omilda behandling: kletas in med ketchup, knullas eller förs in och ut ur kroppsöppningar, stympas och bränns…

Om McCarthys mogna konst brukar man säger att den ”exponerar den amerikanska drömmens mörka baksida”, och sånt. Själv kallar han den ”vented fear”, vädrad rädsla. Och blir man inte rädd så blir man åtminstone garanterat illamående efter en stund i utställningens stora sal, där han sammanställt några av sina mer omfattande filmer och scenografier till en hel liten stad av vidrigheter.

Det är ytterst effektfullt. Och samtidigt just så… förväntat. För vad skiljer egentligen McCarthys orgier från de B-skräckisar hans bruk av leksaksmasker och utdragna stympningsscener direkt leder tankarna till? Dom vädrar ju också ut våra rädslor. Kan man verkligen säga, längre, att McCarthy exponerar en någonting dolt?

Ett av de färskaste verken på Moderna är ”Caribbean Pirates”, en sjörövarhistoria inspirerad av en av Disneylands populäraste attraktioner. Hos McCarthy stiger de glada sjöbussarna iland på en söderhavsö och våldför sig ursinnigt och utdraget på lokalbefolkningen.

Många har velat se en kritik av USA:s framfart i världen i det här, och visst, så är det säkert. Men samtidigt kan jag undra vad som egentligen skiljer dom detaljerade brutaliteterna i McCarthys film från detaljrikedomen i amatörfotografierna från Abu Ghraib-fängelset? Förutom att verkligheten i det här fallet nog överträffar dikten, hur mycket McCarthy än tar i.

Och kanske är det just det som är det mest oroande med hans konst, idag? Att den bleknar i jämförelse.

                                                      Mårten Arndtzén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".