Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Starkt drama utan åthävor

Publicerat fredag 7 juli 2006 kl 09.47

1995 debuterade den amerikanske manusförfattaren och regissören Noah Baumbach med ”Kicking and Screaming”.

Den blev knappast någon succé men bättre gick det när Baumbach inledde ett samarbete med regissören Wes Andersson. Tillsammans skrev dom manuset till Anderssons succé ”Life Aquatic”.

Och nu är det dags för Noah Baumbachs första film sen dess - ”The Squid And The Whale”.

Min fru, som också är författare, brukar hävda att just författare och psykoanalytiker är dom yrkesgrupper som enligt statistiken har högst skilsmässofrekvens. Antagligen har det att göra med den yrkesskada som går ut på att ladda varje vardaglig händelse med ett övermått av mening. ”Varför köpte hon en blå skjorta när hon vet att jag gillar rött?” Typ.

Författarparet i Noha Baumbachs ”The Squid and the Whale”, har passerat det stadiet. När vi möter dom i filmens första scen smashar Bernard hårt en tennisboll i ryggen på Joan. Några minuter senare, i filmen alltså, har dom separerat. Vad detta lättsmälta men ändå djupverkande relationsdrama handlar om, är hur barn en, två pojkar på säg tolv och sjutton år, tar skilsmässan.

Jag tror inte man kan säga att dom tar den särskilt bra.

En anledning till att jag gillar den här filmen så mycket är att den utan åthävor så tydligt tar parti för pojkarna. När lille Frank onanerar och smetar sperma på bokryggarna i skolbiblioteket, är jag livrädd att han ska bli upptäckt. Den något äldre Walt lockar kanske inte till samma sympati i början av filmen när han gör allt för att bli en kopia av sin självgode och snåle författare till far. Men sen händer det saker.

Att Baumbach med så konventionella grepp lyckas skapa en så stark solidaritet med pojkarna är förunderligt. Kanske har det att göra med just bristen på åthävor. När kameran ibland dröjer vid ett ansikte, sker det liksom i förbifarten, utan att man ”tänker på det”. Scenerna är korta, krassa, de musikaliska effekterna aldrig lömskt smygande, utan tydligt redovisade. Men lika mycket handlar det nog om att Baumbach gett sina pojkar integritet. Dom är inte omedelbart begripliga. Det finns hela tiden nåt främmande och okänt hos dom, nåt som inte följer logiskt ur berättelsen.

För den är psykologiserande på det där logiska sättet: det är först när Walt tvingas gå i terapi som han upptäcker att han inte hatar sin mor. Och att det just är bokryggar lille Frank kletar sin sperma på är förstås ingen tillfällighet när bägge hans föräldrar är författare. Denna följdriktighet skulle kanske irritera, om det inte vore för det där gåtfullt främmande hos gestalterna, vi förstår dom bara delvis. Som det kan vara i verkliga livet med människor man börjar älska.

Lars Hermansson

lars.hermansson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".