Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En sommarpinter

Publicerat torsdag 13 juli 2006 kl 08.46

Sommarteatern finns överallt. Förra helgen var det premiär i Bottarvegården på södra Gotland för en uppsättning av nobelpristagaren Harold Pinters pjäs Mathissen, i en översättning gjord av Åke Englund och Östen Rudal. För regin står Barbro Oborg, för scenografin Hans Aldén. På scenen, som Ben och Gus, två av våra stora skådespelare: Sten Ljunggren och Rolf Skoglund I publiken, Kulturnytts sommargotlänning, Anneli Dufva:

”The dumb waiter” heter ”Mathissen” i original, ibland har den också kallats ”Den stumme kyparen”, och i en ny översättning är den omdöpt till ”I väntan på Wilson”. Visst - de är två på scenen, och de väntar på något, eller någon, vi vet inte vad. Likheterna med Beckett och I väntan på Godot finns där. Inte minst i detta att tolkningsmöjligheterna är hur många som helst - allt är relativt, både språk- och maktförhållanden kan ändras på en sekund. Men jag skulle ljuga om jag sade att just den här ”Mathissen” gav mig en entydig eller tydlig upplevelse. Vad jag ser är istället teaterarbetet. Jag ser hur två lysande skådepelere verkligen samspelar -hur Sten Ljunggrens stadige Ben likt en försvarspelare parerar och tar emot de betydligt nervigare spelningarna från den mer oberäknelige Rolf Skoglunds Gus. Jag ser hur Pinters hantverksskicklighet låter de båda småprata, retas och tillsammans vara ängsliga. Hur han i ett meningsutbyte leker med skillnaden mellan jag och du, och på en gång visar på ordens betydelse och ombytlighet. Själva Mathissen, som dundrar ned mitt på scenen, bakom en trälucka, med beställningar på maträtter, är den dramatiska motorn. Den enar Ben och Gus, de är tillsammans i sin osäkerhet och fruktan, desperat sökande efter något att skicka upp till den eller det däruppe. En påse chips kanske, lite te? Och jag känner hur de, i sin gemensamma ensamhet, lyckas få den varma gotländska sommarladan att bli ett fuktigt källarrum i Birmingham. För så tydlig är Pinter emellanåt också , i sin relativism, att de får prata om sånt som städer eller fotbollslaget Aston Villa. På det sättet skiljer han sig från Beckett. Och när Rolf Skoglund i ett ögonblick på slutet stillnar, i hörnet på den ena av de två sängarna på scenen, huvudet mot väggen, blicken djup - då är det som om hela texten landar i honom: leken, vänskapen och det svek han står inför.De har båda vita skjortor och svarta byxor - de är beredda att utföra en order. Ja, se där en tolkning ändå; om människan som underlydande och lydig, men utan förhållningssätt till själva handlingen.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".