Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Atom Egoyan levererar Sanna lögner

Publicerat fredag 14 juli 2006 kl 11.40

Colin Firth och Kevin Bacon spelar huvudrollerna i filmen ”Sanna lögner”, som har premiär idag. De spelar ett folkkärt amerikanskt komikerpar med mörka hemligheter.

Regissören Atom Egoyan - som tidigare gjort filmer som ”Ljuva Morgondag” och ”Felicias resa” är nu tillbaka med en film om kändisskap och ond bråd död. Och Göran Sommardal har sett den.

Egoyans nya film lämnar mig med ett förbryllande intryck. Här berättas en historia vars allmänna rekvisita - amerikansk tv och showbiz i 50-talsförpackning, arm i arm med såväl hjärteknipande filantropi som skräckinjagande maffiabossar och späckat med sprit, tabletter och oemotståndliga kvinnor som blir påsatta av ännu oemotståndligare män, krönt med ett gåtfullt frånfälle: hur hamnade den vackra collegeflickan bland humrarna i fryslådan ”här” och sedan i badkaret ”där”. Och alltsammans återgivet med två, delvis sammanfallande och delvis konkurerande berättarröster, ytter-ligare komplicerat av berättarpersonernas inbördes och erotiska förvecklingar. Allt är så oklanderligt, så begging the question, och de tre huvudaktörernas spel så tätt och omisskänneligt - Kevin Bacon, Colin Firth och Alison Lohman - att jag faktiskt halkar av intrigen. Och inte blir det bättre av de avsnitt som ska kontrastera mot den tidstypiska ytlighet som är filmens framsida, där de mänskliga bråddjupen som vanligt ska lodas upp - att de är hämtade ur de mest anlitade klichéförrådet, där skåpen är märkta ”olyckliga ungdom”, ”frispråkig sanningssägare” och ”komplicerad människa”.

Det som gör att jag ändå inte tröttnar på filmen fast intrigen inte intresserar mig är till slut den där magiska tiden, hur den såg ut, hur den tvingade människor att vara, och då inte bara den unga Karens Uher-bandspelare som hon ärvt från sin far journalisten i vars fotspår osv., eller Benny Golsons ”Whisper not” som vid två lämpliga tillfällen dyker upp i sin klassiska Art Blakey-version utan också Lanny Morris iskalla kommentarer till en tid som aldrig kommer tillbaka, och hans komiker-partner Vince Collins mer dubiösa berättelse om samma sak.

Dessutom har jag en viss svaghet för Alison Lohman som filmhistoriens hittills mest välsminkade Man Hunter, med den där flash-back-tacksamma förmågan att i huvudet klicka fram det förflutnas sanningsenliga uppenbarelser.

Men annars är det inte historien och inte ”den mänskliga tragedin” utan iscensättningen som skakar liv i Egoyans nya film.

Det är lite som att åka mellan Alingsås och Säffle i en Morgan eller Buggatti. Det är inte orterna i sig man speciellt längtar tillbaka till, eller förflyttningen emellan dem, utan bilen, bilen.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".