Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Jazzgigant på klubb Fasching i Stockholm

Publicerat tisdag 18 juli 2006 kl 09.50

Idag startar Stockholms jazzfestival, men för jazzvännerna inträffade årets högtidsdag redan i söndags då en av jazzmusikens giganter, pianisten McCoy Tyner, spelade på klubb Fasching i Stockholm. Mikael Timm var där.

När jag anländer släntrar just en amerikansk turist förbi och letar efter något att göra denna sommardöda kväll. Han granskar affischerna för Casinot, sedan går han förbi nästa anslagstavla och stannar. Kan det stämma? Att McCoy Tyner spelar på en liten europeisk klubb är ungefär som om Springsteen skulle dyka upp i Tantolunden, eller Eminem infinna sig på en ungdomsgård i Malmös förstäder.

För McCoy Tyner är mer än en begåvad musiker, han är en av de där som avgör en konstarts utveckling. Meritförteckningen är enorm, men man behöver inte veta ett dugg om allt han gjort. Det är bara att lyssna, förutsättningslöst som han spelar.

Mycket av dagens jazzmusik är lekfulla citat av begåvade studenter, sådana som hört allt men inte har något liv att koppla musiken till. Med McCoy Tyner är det tvärtom. Mest av allt kommer jag att tänka på Bach, dels därför att Tyner letar efter strukturer, inte klanger. Dels därför att han söker en renhet som både är musikalisk och religiös.

Lägg till det en stor vrede. McCoy Tyner närmar sig 70 men ingen pianist har sådan aggressivitet i spelet. Vänsterhanden dyker ned från halvmeters höjd på klaviaturen. Till skillnad från andra ekvilibrister spelar han inte för att imponera, inga löpningar, inga smyckade kadenser, inga utfyllningar. Det finns inspelningar där han låter som två pianister eftersom han kan utnyttja händerna nästan oberoende av varandra, men har han inget att säga lägger händerna stilla i knäet och lyssnar till de andra.

Denna kväll är han fysiskt trött, men när han applåderas in till ett extranummer visar han att fortfarande är full av skaparkraft. Han väljer en ny komposition skriven till minnet av modern som bad honom stanna kvar efter gudstjänsten för att lyssna till kören. Av detta har han gjort ett kubistiskt collage där gospelkörens upprepningar reduceras till några ackordsföljder, en slags lerflöjt står för extasen och själv låter han några takter från Coltranes 60-tals inspelningar glimma i pianots djup innan de försvinner i ett märkligt bassolo.

Det är svårspelat, komplicerat uppbyggt men låter extremt enkelt, så kan bara den spela som behärskar sitt musikaliska arv. Det är alltså ett musikaliskt minne men samtidigt nydanande, det är sorgset och hoppingivande. 

Det är väl där någonstans, när orden tar slut, som jag inser varför McCoy Tyner är tidlös som all stor konst.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".