Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Blek solodebut från Pharell

Publicerat onsdag 26 juli 2006 kl 10.28

Sångare, rappare, låtskrivare och producent. Multitalangen Pharrell Williams har nått stor framgång i alla rollerna. När han för fem år sedan slog igenom med gruppen N.E.R.D. hyllades som en förnyare av både soulen och hiphopen. Kommersiellt har han varit en hitmakare av rang, bland annat med artister som Britney Spears och Justin Timberlake. Medan kritikerna rosade hans producentjobb för Kelis och Jay-Z.

Förväntningarna på Pharrells första soloalbum har därför varit högt uppskruvade. Men inspelningen verkar inte ha gått helt friktionsfritt . Släppdatumet har gång på gång skjutits på framtiden. Ett halvår försenad är den till sist här: skivan ”In my mind”, som Clara Törnvall har lyssnat på.

Jag har alltid gillat Pharrell Williams galenskap. Hiphopen mår bra av en skateboardåkande Star Trek-fantast som föds fram ur ett gigantiskt ägg på sina skivomslag. Och som är ultramusikalisk, med förmågan att låta både tidlös och taggigt experimentell på samma gång.

Samtidigt är det alla de begåvade infallen - alla tut, stön, ochplingplong-effekter, som ska in och göra varsin piruett innan låten är slut - samtidigt är det dom somemellanåt gjort hans musik överlastad. Det är i stället i sina minimalistiska ögonblick Pharrell varit som bäst. I stunderna när han låter bli att slå knut på sig själv, och kommer på att det räcker att klicka med tungan över ett enkelt trum-beat. Som i förra årets ”Drop it like it’s hot”.

På ”In my mind” märks inte mycket av den här enkelheten. I de nya sololåtarna är det i stället åttiotalssyntslingor, marschtrummor och blås som konkurrerar om utrymmet. Ändå är det mycket som är sig likt: Rösten framför allt, med sina två lägen: monoton i hiphoplåtarna och mjuk falsett i r’n’blåtarna.

För tre år sen räknade någon ut att Pharrell låg bakom 43 procent av alla låtar som spelades på amerikansk radio. Och som upphovsman har han varit allt annat än anonym. Ända sen genombrottet har han, lång och gänglig och tyngd av juvelhalsband, mer än någon annan förkroppsligat den trend som pågått i flera år inom kommersiell popmusik: det är producenten, inte artisten, som är stjärnan.

När han nu solodebuterar som artist säger han - som så många före honom - att skivan är personligare än något annat han gjort tidigare. Ändå låter han de invecklade producentkonsterna ta störst plats. Medan det närmaste han kommer något personligt i texterna är en rad söta barndomsminnen i låten ”Best friend”. Visst - texter behöver inte alltid vara viktiga och Pharrell kan mycket väl fortsätta vara i första hand producentstjärna. Men då måste producenten göra musik som svänger. Och när en hitmakare slutar leverera hits, då är det dags att hissa en liten varningsflagga.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".