Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lars Tunbjörks horrörer i Karlskrona

Publicerat torsdag 3 augusti 2006 kl 07.53

Konst i offentliga miljöer har tagit sig flera nya uttryck dom senaste decennierna. Fotokonst har t ex visats i stället för reklamaffischer på gator, torg och i tunnelbanan.  Den som passerar Karlskrona i sommar kan nog inte undgå att notera en och annan bild i stadsmiljön, för när Blekingemetropolen visar foto på stans husfasader har man tagit i ordentligt, med format upp till sju gånger sju meter. Och den som tagit bilderna på Karlskronas människor och miljöer är ingen mindre än Lars Tunbjörk, en fotograf som inte precis gjort sig känd för att försköna sina motiv.

Alla som fotograferar vet hur ofta folk inte alls ser ut som sig själva på dom bilder man tar. Dom har på något vis fångats i poser och miner mitt emellan sina rätta, normala, igenkännliga uttryck. Med digitala kameror kan man ju lätt deleata bort dom där icke-representativa bilderna, där folk inte ser ut som dom ska.

Men det gör inte Lars Tunbjörk. Han väljer just dom ögonblicken, fast som det verkar av andra orsaker * det tycks hända nånting i bilden, som inte var meningen, men som öppnar för nånting nytt. Ett visuellt felsteg som leder ut på ett gäckande sidospår. Inte sällan är det hårresande osköna bilder, något Tunbjörk kritiserats för, att obarmhärtigt söka upp det fula och smaklösa. Och visst, hånglande ungdomar tagna med blixt underifrån, eller en pudel som lika blixtbelyst står och skiter framför ett radhus, med husse väntande nånstans i andra ändan av kopplet, det är inga vackra syner.

Men jyckens och ungdomarnas koreografi är fascinerande. Precis som den unge man som kan iakttas i kolossalformat på en vägg nära Centralstationens perrong. Med armarna parallellt bakåtsvängda passerar han ut mellan två kassor, lika perfekt symmetriska. Det enda som stör balansen är det eviga nyckelbandet som hänger ut från vänster ficka i dom säckiga jeansen.

Och direkt gåtfull är den sprättiga pose som intas av en äldre man, helt vitklädd med slokmustasch och afrofrisyr, i jätteformat på konserthusteaterns fasad. Vem är han? Frisör, dansör, pizzabagare? Jo visst ser han ut att uppträda där vid sin snurrfåtölj, men allt verkar ända vara en sån där egendomlig ögonblickets Tunbjörkslump.

Hängningen kan ibland vara lite sökt. Som den buttre mexitegelvillaägare som vaksamt tittar fram över sin häck * va ska ni här? Den bilden har förstås hamnat på fasaden till Marinens underrättelsecenter.

Medan andra bilder är direkt gåtfullt sköna. Som det sköra kvinnoansikte som tittar ut mot havet från Stumholmens flyghangar. Eller den vårvintriga naturstudien på Stadsbibliotekets fasad. Symmetri igen. En blå himmel, där ett luddigt vackert moln har parkerat ovanför en vägbacke, med flera dramatiska bromsspår i det ljusgrå gruset. I katalogen får jag veta att det är företaget Dynapacs backe, där dom testar bromsförmågan hos sina ångvältar. Självklart har Tunbjörk letat upp just denna backe.

Förmodligen finns det ingen stad i det här landet som skulle kunna dölja sina horrörer inför Lars Tunbjörks kamera, sina helt ogenomtänkta fikarum, sina bortglömda ickeplatser och invånarnas oaktsamma mellanlägen. Men det är rätt modigt att våga visa upp dom.

Karsten Thurfjell

karsten.thurfjell@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".