Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Arbetslivskildring som imponerar

Publicerat tisdag 8 augusti 2006 kl 08.52

På omslaget till Per Johanssons debutroman ”Göteborg i päls” så ser vi en diskho, halvfull med disk. Och på omslagsfliken kan man läsa att författaren är född 1972, men det finns ingen uppgift om att Per Johansson skulle arbetat som diskare. Det gör däremot bokens huvudperson och han heter också Per, så Lars Hermansson som har läst ”Göteborg i päls” har ändå sina misstankar.

Ja, det hade varit en makalös prestation av Per Johansson att ha skrivit den här boken utan att ha satt sin fot i ett restaurangkök. Den kan förstås bygga på grundlig research, men resultatet är en prosa som stundtals stinker arbetslivserfarenhet. Men mer om det senare. På sidan 37 finns ett för bokens stil typiskt stycke, det är ett av dom allra kortaste och lyder i sin helhet så här:

”En gång kommer Ulla Skoog in i disken till mig och klagar på att torsken är för salt. Jag bara pekar på mina örproppar, och sen in mot köket, dit hon fortsätter.”

En vanlig svenne som jag blir förstås nyfiken: skällde hon ut kocken sen, var hon påverkad, åt hon där ofta och kände personalen? Men Per Johansson är alldeles för cool för att bidra till den sortens skvaller. Fast inte tillräckligt cool för att avstå från att använda sig av Ulla Skoogs kändisskap för att göra en stilistisk poäng, samtidigt som han förstås säger nåt om sig själv, genom att inte säga nåt.

Förr i tiden kallades den här sortens undanhållande av information för ”lakonism” , ett modernare men inte helt synonymt begrepp som också förlaget använder på omslagsfliken, är ”underskruv.” Per Johansson är en baddare på underskruvar. Bollen studsar ofta tillbaka över nätet. Det sägs, och det sägs inte. Ironi? Jodå, men lika mycket artisteri. Som stilprov är den här boken långa stycken imponerande.

Men som skildring av en ung vuxen man i kris, som ångestriden studerar råttors beteende på bakgårdar och som uttryckligen flyr in i diskjobbets slitsamma monotoni för att slippa känna, är den lite för übercool. På sitt bästa, det vill säga när författaren inte sätter punkt för snabbt, kan man med Bertil Malmberg tala om en ”hysteriskt anlagd avspändhet.” På sitt sämsta är den mer en sorts språklig attityd: ”kolla in mig då grabbar, sjysst slackerprosa va?”

Nä, det är som arbetslivsskildring, den här boken berör. Här kommer den språkliga avspändheten och observationsförmågan väl till pass. En mer känslosam och ideologisk författare hade knappast gett sig tid att beskriva arbetets fysiska aspekter med en sådan sinnlig precision. Värken i axlarna, ryggslutet, trötthetens olika faser.

Och så det där med småsåren på händerna. Såna kan en diskare inte kosta på sig, eftersom händerna hela dagarna är i kontakt med vatten, eller svettas inneslutna i ett par gummihandskar. ”De läker inte då. Inga sköna sårskorpor. Istället bildas ett flygigt vitt gegg.”

Johansson har också ett vaket öga för arbetsplatsens komplexa och ibland flytande hierarkier, som får klassbegreppet att kännas mer än föråldrat. ”Göteborg i päls” borde delas ut gratis till LO:s medlemmar och fungera som diskussionsunderlag vid fortbildning. Det här är postmodern arbetarlitteratur när den är som bäst, och manlig krisprosa när den är lite för lagom medveten om sitt eget yttre.

                                                       Lars Hermansson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".