Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Partnerbyte på Värmlandsoperan

Publicerat fredag 18 augusti 2006 kl 08.54

En av de mer omtalade tyska operaregissörerna har gjort sin Sverigedebut. Det gäller tyske Peter Konwitschny och det är Värmlandsoperan i Karlstad som lockat hit honom. I ett samarbete med Komische Oper i Berlin presenterar man Mozarts ”Così fan tutte” - berättelsen om en flerbottnad lek med troheten i två unga pars kärlekshistoria.

På en annan arbetsplats jag haft, en skola, berättade för många år sedan en vacker, stilig kvinna att hon och hennes man hade bytt partners med grannen i radhuset bredvid * alltså inte för en kväll utan för evigt. Och det hade gått bra. Hon plockade med pärlhalsbandet där i personalrummet och sa att tonårsbarnen nu hade fått fyra föräldrar och två hus. Jag kom att tänka på henne under kvällen i Karlstad. Här hittar vi i grunden - samma situation.
Två unga par lockas in i en lek där man först och främst ska pröva kvinnornas trohet och sedan, när leken blivit allvar, så har de förälskat sig i fel partner, den andres. Det är inte helt lätt.
I Mozarts opera är det blixtsnabba kast mellan fars, parodi, heta känslor och trams. Och det har alltid varit svårt att sätta upp den. Man har tyckt att den har varit omoralisk, eller så har trovärdigheten var svår att få till. Går det överhuvudtaget att göra den på scenen? De löjliga förklädnaderna - varför ser inte de båda förälskade systrarna att det är fästmännen bakom de fåniga mustascherna och de gigantiska hattarna?Men Peter Konwitschny lyckas. Uppsättningen utgår ifrån leken. Han visar upp de fyra unga med varsin docka i handen, den visar den som de älskar. Paren känns ibland mycket naivt unga och ibland nästan myndiga. Dockorna kunde vara i stället för dagens fotografier i plånboken eller i mobilen. En tröstande idealbild. Rent sceniskt betyder det att sångarna får någon att rikta sig till under ariorna, i spelet. Och hela uppsättningen får en lätt touch av rollspel. ’Det är inte jag som felade, det var dockan.’
Överhuvudtaget är det länge sedan jag såg en operaföreställning som är så fylld av teater. De sex sångarna textar fantastiskt, väljer ibland medvetet fulsång för att förståelsen ska gå fram och man behöver inte gissa sig till vad som händer. Och Tobias Ringborgs musikaliska ledningen är lyhörd, vräker sig inte mellan scenen och salongen. Ibland lite för hetsig för orkesterns kunnande. 
När man sätter upp ”Così fan tutte” glöms ofta kraften bort i de två övriga rollerna. Don Alfonso och Despina görs till roliga krumelurer som ska mjuka upp berättelsen mellan de fyra. Men här är de diaboliskt drivande, de är de äldre som cyniskt ska läxa upp de yngre. Bengt Krantz och Anne Bolstad tvekar inte en sekund när de drar igång lurendrejerierna.
Ska jag komma med några mindre funderingar gäller det rösternas karaktärer. I vissa partier hör man att det inte är helt lätt att sjunga Mozart när man har en mera italiensk eller dramatisk röst. De är så individuella att de ibland inte blandar sig med varandra. Det är vackert, personligt men inte riktigt sammansmält.

                                                                      Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".