Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Åsdam i Oslo

Publicerat tisdag 22 augusti 2006 kl 09.04

Den stormrika morska redarfamiljen Astrup-Fernley har i mer än ett decennium nu skämt bort Osloborna med samtida konst av hög kvalité. I samlingen finns postmoderna klassiker som Anselm Kiefers blybibliotek och Damien Hirsts kluvna kossor. Men med ojämna mellanrum upplåter man också övervåningen i sina lokaler på Skippersgate i centrala Oslo åt en norsk konstnär, med en ”mitt i karriären-utställning”. Denna sommar heter konstnären Knut Åsdam, kanske mest känd för sin video ”Untitled: pissing” som gav honom ett internationellt genombrott i mitten av nittiotalet. Utställningen pågår till den 3 september.

Pissvideon är med bland dom verk kuratorerna valt ur Åsdams produktion. Det man ser i den tidstypiska svarta monitorn, alltså tidigt nittiotal, placerad på en vit pelare i ett hörn, är en mansbål med ett ansenligt könsorgan iklädd ett par eleganta vita byxor, antagligen av bomull. Och så, plötsligt men långsamt, sprider sig en gråaktig fläck i höjd med utbuktningen i byxan, sprider sig och börjar droppa, rinna: det är piss. Den där snyggt packeterade pitten funkar inte riktigt, hinner man tänka, innan det är över, och börjar om: en mansbål i ett par vita…och så vidare.

Den är fortfarande rätt plågsam att se den där videon, trots att jag sett den några gånger förr. Och det har väl att göra med att den är så ”matter of fact”, den är inte pinsam, man lider inte med ägaren till pitt och byxa, eftersom denne aldrig varit i bild, man lider av att se vad jag tolkar som en fysisk defekt så obevekligen blottad. Och en av anledningarna till känslan av obeveklighet tror jag är att videon är helt tyst.

Övriga verk av Åsdam låter mer, men är ändå på något vis tysta, eller uttryckslösa. Det här är den sortens konst som hellre kallar sig undersökning, som skyr varje spår av konstnärens inre i undersökningsresultaten. Men tystnaden i Åsdams produktion handlar inte bara om den pseudovetenskapliga hållningen, han undersöker också i flera verk ett slags existentiella nollpunkter, som till exempel i videon ni hör i bakgrunden ”Untitled: skipping” från 94 där en naken man med rakat och alldeles äggformat huvud hoppar rep och, såsmåningom alltmer andfådd, uttalar en elliptisk sats om att falla.

På senare år har Åsdam kommit att intressera sig mer för mänskliga ”situationer”, tror jag snarare än relationer, alltså hur människor sitter vid ett bord, hur man väljer att ställa sig när man väntar på bussen, och inte då som psykologiska fenomen, utan snarare som sociologiska eller rentav stadsarkitektoniska, människokroppen som modul, ett objekt som bestäms av sin yttre fysiska omgivning, allting regisserat och avfotograferat i stillbilder, eller inspelat på film. I kortfilmen ”Bliss” från 2005 har dialogen en central roll.

Men det som sägs kommer liksom inte från personerna, utan från positionerna dom intar, rent fysiskt i rummet, - ”jag står, du sitter, alltså talar jag” - och intellektuellt - ”jag är ung, alltså är jag radikal”. I sättet att jobba med ljud och tystnad och ideliga verfremdungseffekter, är det omöjligt att inte tänka på Goddard och den nya franska vågen, fast utan de franska filmernas humor. Och det har väl återigen att göra med den där oviljan att som konstnär ta plats i sitt eget verk, att vara nån, den där skenbart objektiva hållningen blir lätt lite kek. Kek är nysvenska och betyder… Ja men det hörs väl.

Lars Hermansson

kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".