Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Rysligt, Rydberg!

Publicerat fredag 25 augusti 2006 kl 07.46

Författaren Carina Rydberg som debuterade 1987, fick sitt officiella genombrott tre år senare med ”Osalig ande” och sitt verkliga, folkliga, skandalösa genombrott med den självbiografiska ”Den högsta kasten” 1997. En krogskildring från Stockholms kulturella innekretsar som väckte våldsam debatt om gränsen mellan det privata och fiktiva.
  Nu kommer hon med sin sjunde roman ”Den som Vässar vargars tänder”.

”Meningen är att man ska förstå hur de här människorna blivit som de blivit, jag skriver inte för att folk ska må bättre” säger Carina Rydberg om sin nya roman i en intervju i Svenska Dagbladet.
  Och – inte behöver hon vara minsta orolig, för ingen utom möjligen Hannibal Lecter skulle väl må direkt bra av ”Den som vässar vargars tänder”.
  Men å andra sidan, vem läser skräck för att bli pigg och glad?
  För en närmast klassisk senmodern skräckberättelse är den, historien om de två ödsliga tvillingarna Jannis och Sonya. En vacker och en ful, totalt sammanvuxna och intrasslade i varandras handikappade själar. Eller de småbitar av själar de fortfarande har kvar efter en barndom som knäcker det mesta. En infernaliskt perverterad våldssoppa som författaren låter komma till liv lite då och då genom ett av syskonens skumögda minnesbilder.
 ”Det hände att viskningarna växte till röster, att du hörde steg i trappan, det hände att du såg mig. Så här efteråt undrar jag ibland hur länge det pågick. Det var inte varje natt.”
  Små hågkomster som sakta men säkert lyser upp den mentala källarvåningen i det spökslott som numera är de två vuxna syskonens tillvaro. Nämligen, att driva ett kafè i en pyttestad i Norrland. Dela jobb, lägenhet och försöka verka normala. Vilket fungerar hjälpligt, tills en kvinna hittas mördad.
  Romanen fortsätter sen just så som skräckfilmerna började göra när de blev intressanta: den tittar rakt in i mördaren. Ser att han inte är ond för att han trotsat gud eller råkat mickla med provrören i laboratoriet. Utan är ett vanligt barn vars förstörda psyke sipprar fram ur varje por, styr varje handling. Vare sig han vill eller inte.
  Och en sådan kuslighetsberättelse ska framföras precis såhär, på ett låtsassakligt refererande språk och utspela sig i världens mest vardagliga miljöer, allt för att den plötsligt uppflammande dårskapen ska glöda och chocka desto mer där mitt ute i vanligheten.
  Författaren kan sin genre, jag är lycklig och hennes spöktvillingar klarar sig utmärkt. Tomögda, vilda oförutsägbara. Fast det är klart- slår det mig när jag lagt ihop boken – för dom som av någon anledning inte läst sexhundra rysare förut och som kanske inte anser att våldsam psykologisk överdrift, gravallvar, mörka trappor och rituellt flådda barn utgör själva grundepelarna i en bra historia, dom kommer antagligen att få en ganska underlig läsupplevelse.
  Men sådan är nu en gång pastischens lott och dessutom, hur många kan dom läsarna vara? Egentligen?

Jenny Teleman
jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".