Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lyhörd Fridell

Publicerat fredag 25 augusti 2006 kl 07.55

Daniel Fridells åttonde spelfilm ”Säg att du älskar mig” har premiär i dag. Ett verklighetsbaserat drama om en tonårstjej som blir gruppvåldtagen - men som förnekar det som hänt, både för sig själv och omgivningen. Clara Törnvall har sett den, och funderat lite på själva genren.

Svenska ungdomsfilmer brukar göra anspråk att berätta sanningen om ungas verklighet. I 80- och 90-talsfilmerna bestod den verkligheten av grovt kickersvåld, tokiga skinheads och högvis med knark. Ofta fanns ett avskräckande, deterministiskt budskap - som hämtat direkt från Hasselakollektivets föreläsningar: om du börjar röka slutar du som heroinist på Plattan.
  Att det nog inte var många unga som kände igen sig i den filmverkligheten hindrade inte att den kunde vara inspirerande: Staffan Hildebrands antivåldsfilm ”Stockholmsnatt” från 1987 fick till exempel landets mellanstadiebarn att frenetiskt börja öva snurrsparkar. Så kom Daniel Fridells ”Sökarna” och bröt med moralismen. Berättad i bjärta färger och med en absurd, rått humoristisk ton var den dessutom allt annat än realistisk. Men med ”Säg att du älskar mig” har Daniel Fridell tagit ett steg närmare verkligheten. Och - blivit mer moralisk.
  Det handlar om femtonåriga Fatou som lägger ut avklädda bilder på sig själv på nätet, strippar på skolgården och är allas villebråd. En kväll utsätts hon för en brutal gruppvåldtäkt och omgivningens fördömande drabbar offret, inte förövarna. Det är en klaustrofobisk och iskall värld filmens flintahårda tonårstjejer lever i - och Daniel Fridell är fenomenalt lyhörd för hur totalt utlämnade de är. Hur stressen angriper dem från alla håll. Och hur fast de sitter i vårt översexualiserade nu. Det sista nästan skriks ut - som i scenen när Fatous pojkvän förnedrar henne i telefon samtidigt som han stirrar in i en musikvideo med juckande stringtroserumpor.
  Visst - Daniel Fridell tar i från tårna, men det är omöjligt att värja sig. Och visst - ”Säg att du älskar mig” har en del tekniska brister och personregi är inte hans starka sida - men det uppvägs mer än väl av engagemanget. Fridells livsfarliga tonårsinferno får andra ungdomsfilmer som snuddat vid liknande övergreppsteman, som ”Hipp hipp hora” eller ”Fjorton suger”, att framstå som mycket snälla och utslätade. Och om det är nåt svensk film inte behöver är det fler må-bra-filmer. Däremot behövs dom som verkligen vill säga något. Och det vill Daniel Fridell.

Clara Törnvall
clara.tornvall@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".