Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Dennis Magnussons teatersensation

Publicerat måndag 4 september 2006 kl 09.04

På Teater Scenario i Stockholm har man kunnat se några av dramatikern Dennis Magnussons tidigare pjäser: ”Vi drömmer, vi hoppas” och ”Söndag”. Men med ”Drömmer om att dö som en svensk med hög cred” så går han från det lilla formatet till en helaftonsföreställning. Och dessutom, så här i valtider, en pjäs om en politiker.

Regisserar gör Dennis Sandin, som senast satte uppe Torbjörn Flygts ”Karriär” på Malmö Dramatiska Teater. Och även helgens premiär var i Malmö, hos den fria gruppen Teater Terrier. På plats i publiken, Kulturnytts Anneli Dufva.

Det är så rätt i tiden att det kan verka som spekulation – en pjäs om en socialdemokratisk statsminister som ser ut att förlora det stundande valet, och hade pjäsen satts upp i Stockholm skulle det säkert ha skrivits en hel del om den redan på förhand.

Men nu är det alltså Malmö, och Teater Terrier som fått den äran att som första teater spela Dennis Magnussons maskspel om maktspel med klockren tidsträff. Fler teatrar borde följa efter.

Det är ett nu bortom idealen i ”Drömmer om att dö som en svensk med hög cred”, det är mitt i prick i det urätna politiska landskap som kommit att handla mycket mer om HUR och NÄR än om VAD. Det kokar i maktkitteln när rätt ingredienser ska till för att besegra medierna, dupera opinionen, ljuga och trixa så att fokus hamnar där makten vill att det ska vara.

Och här heter han Lennart Gustavsson, den statsminister som byggt herrgård med sin nya fru och som laborerar med självmordet som ett sätt att vinna sympatier. Talar med honom, från andra sidan, det gör Erlander och Palme, genom stiliserade masker. De är ju redan hemma i den himmel för bemärkta svenskar som Gustavssson vill nå, ”men, den är inget jävla folkhem” får vasse Palme säga ”här är det kelgrisarna som får plats”. Och kelgris kan man aldrig själv göra sig till, hur mycket man än vill – det vet Dennis Magnusson och det anar pjäsens statsminister, som är mer intresserad av sitt eget eftermäle än av något annat...

Det är hårda puckar, helt enkelt, det är skärpt och begåvat, just för att Magnusson vågar visa på skillnaden på maktpositionen som medel och som mål... Och begränsningen, att han också håller sig till själva maktspelet, blir en dramatisk styrka.

Scenografin är ett stiliserat Harpsund, med vita kolonner och svart trägolv. Kändisarna snurrar förbi i texten, politikerna likaså – alla utom själva statsministern nämnda vid sina rätta namn.

De fem skådespelarna är också klädda i vitt och svart. Dennis Sandins regi lika säker och stram som lyhörd och lekfull, de byter roller och använder, som sagt, masker, talar ibland i kör. Minnet och nuet existerar samtidigt.  Sandra Huldt gör Gustavssons dotter Nina, minst sagt lost i tillvaron, besatt av black metal och oförlösta skapardrifter och med en svart humor som gör henne till pjäsens hjärta. För det är roligt, också – sjukt skruvat roligt och med en lakonisk distans till den där absurda politikergubben som ska föreställa en far, som bara påminner om en människa. Och sorgligt. Av samma anledning.

Nog hade jag förväntningar på Dennis Magnusson, efter att ha sett några av hans tidigare pjäser, men det här...det är en mindre sensation på den svenska teaterhimlen.

                                                            Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".