Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Byggmästar tillbaka i en kaskad av rosor

Publicerat onsdag 6 september 2006 kl 10.17

”För upp en svan”, ”Framåt i blått”, ”Bo under ko” så hette den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars genombrottstrilogi kallad Glädjen - en utåtriktad, leklysten poesi från 90-talet som kom att förändras, mot stramare samlingar fyllda av kristna motiv, som tex Näckrosön från 2003. Nu kommer hennes nya diktsamling Älvdrottningen, insvept i ett omslag av röda blad och gula blomster.

Halleluja! Hon har inte börjat skriva om Gud igen. Nyfrälsta skriver aldrig bra böcker.

Byggmästars söndagsskoledikter i samlingen Näckrosön var humorlöst fromma. Men nu har hon hittat stilen igen. Det har väl lagt sig lite. Förra boken var redan den tillbaka på banan och med den här tar hon ny fart.

Hon åker helt oförskräckt rakt in i en traditionstyngd lyrik - rosdiktandet. Och intar en klassiskt manlig roll när hon diktar till sin ros: ”älskling dina ögon är rosor och jag sade din / mun är… en ros o, låt mig få kyssa den igen / och jag sade du är en flicka och jag är en ros / jag sade du är en ros och jag en flicka och / jag sade flicka flicka det kan inte bli / för mycket rosor inte sant älskling”… Och så fortsätter den så där, i rent överdåd, förbjuden överdrift, det svämmar över av kyssar och ljuvlighet. Man får inte göra så. Jo, det får man visst!

Byggmästar erövrar rosen, den urgamla symbolen för kärleken, kvinnan. När diktandet så explicit vänder sig till en annan kvinna blir till exempel ett begrepp som rosenknopp vidgat och extra sensuellt. I den här snudd på extatiska samlingen är det som om den jordiska kärleken fått ta Guds plats. I trista Näckrosön skrev Byggmästar: ”svara, säg att det är du / som är ljuset inom mig. / Säg att inget är förgäves, att allt äger en dold mening -”. Då var du:et Gud. Nu är det kärleken till en annan varelse här nere som ska ge livet betydelse. Minsta ört och skvattram ska helst ge sammanhang åt världen. Det är en kravfylld passion som visar sig mellan bladen i den här diktblomman. Som precis som de gamla rosdikterna ofta gör, också handlar om sig själv. Och om diktaren själv. Poeten i samlingen Älvdrottningen tecknar en motbild till den heroiske manlige storskrivaren: Här är poeten i all stillhet en rebell.

En till synes ofarlig figur: Ett bortglömt gosedjur, eller en grön, förvirrad liten palt som ömt bygger sig en dikt-koja, en skog av böcker med sängskrivardikter i. Så gör Byggmästar sin poet liten. Men kräver ändå: Se mig som stor. Hon vägrar att gå in i en färdig roll. Det ser ut som en lek, men är ett regelrätt uppror mot kärlekslyrikens fasta uppsättning och poetrollens stora begränsning. 

Marie Lundström

marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".