Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Rushdies Shalimar - nu på svenska

Publicerat fredag 8 september 2006 kl 09.09

Salman Rushdie är författare till 8 romaner, 1 novellsamling och 4 volymer saklitteratur. Så vill den indisk-engelsk-numer-också-amerikanske författaren i dag presentera sig. Möjligen med tillägget att hans andra roman, Midnattsbarnen, har utsetts till the Booker of Bookers, den bästa Booker-vinnaren nånsin.

Nu kommer den senaste boken ”Clownen Shalimar” i svensk översättning av Hans Berggren, och Kulturnytt påminner om den recension som gjordes av boken när den kom på engelska.

I min barndom för rejält länge sedan fanns det en sorts målarbok som kallades den magiska. Det var ett häfte med blanka sidor, som preparerats med färg som löstes ut över bokytan bara man penslade på med vatten. Då framträdde färger och former och figurer, som i ett trollslag skulle föreställa målade av barnet självt. Dåligt pedagogiskt rykte som den fick och rätt blaskiga färger som den tillhandahöll och så småningom konkurrensutsatt av den digitala tidsålderns MacPaint och Kid Pix och Creative Artist försvann den magiska målarboken lika omärkligt som den en gång uppenbarat sig.

Först vet jag inte riktigt varför jag under läsningen av Salman Rushdies senaste roman Shalimar the Clown gång på gång får den där magiska målarboken i tankarna. Men så går det upp för mig, att Rushdies ordrika, böljande och panoramafyllda prosa fungerar som en sorts språklig strålkastare, som lyser upp, med full styrka, precis det den berättar: de personerna, den platsen, det huset, den rörelsen, den känslan, den tillbakablicken, den händelsen. Och när ljusstrålen kastas åt ett annat roll, för att lysa upp andra personer, andra platser, andra händelser och känslostormar, så upphör det som nyss blev synliggjort att existera, det avstannar och vissnar. Och lever inte vidare utanför berättelsen, som saker och ting och människor gör hos Dostojevskij eller Fazil Iskander eller Danilo Kis. Och jag tänker mig att det beror på att Rushdies värld är en sådan uppenbar konstruktion, allt är tänkt innan det blivit känt. Huvudpersonen Max Ophuls hemland Alsacs är ett europeiskt Kashmir, som Shalimar the Clown och hans fru och sedermera Max’ älskarinna är bördiga ifrån. Allt är globaliserat, dvs. vinklat från USA, där Max förstås hamnar. Och allt är tänkt innan det är känt. Och det gör, i sin tur, att Rushies skickliga be-rättarkonst, hans kunskapsrika samtidskommentar, hans suveräna överblick, hans noggranna inlevelse och hans språkliga ymnighetshorn till trots: den lyser, men bara i ögonblicket.

Ändå är Shalimar the Clown engagerande på ett sätt som varken Marken un-der hennes fötter eller Ursinne, hans två senaste romaner, lyckades vara. Där blev berättarkonstruktionen i alltför hög grad uppålad på ett slags överdådig names-dropping. I Shalimar the Clown är det Rushdies egen by som brinner. Men det som ändå distanserar den från hans mästerverk, såväl Midnattsbarnen och Skam som Mohrens sista suck, är till slut min tanke på den där magiska målarboken. Också i Salman Rushdies roman är allting så där väl förberett, att min egen läsning bara bidrar till bekräftelsen. Den där skärrande otåligheten och inte bara jakten på det korsordliga svaret på hur det ska sluta, utan förskräckelsen och förundran, inför det i ögonblicket uppståndna okända. Dit tar han mig inte längre, som han en gång gjorde. Även om jag vet, att det är mycket begärt.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".