Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Överväldigande rik bok om Istanbul

Publicerat måndag 11 september 2006 kl 08.55

Orhan Pamuk framstår i dag som en av Turkiets och Europas intressantaste författare och till hans främsta böcker hör Den vita borgen, Den svarta boken, Mitt namn är röd och Snö.

Idag utkommer Pamuks senaste bok, Istanbul (i svensk översättning av Tomas Håkansson), som både är ett porträtt av staden där författaren växt upp och ett slags självbiografi. Göran Sommardal recenserar.

Det ryms en paradoxalt förborgad sanning i det fatala faktum att den lättfärdige förläggaren på Norstedts förlag inte har lyckats bestämma sig för om undertiteln på Orhan Pamuks nya bok Istanbul ska vara Minnen av en stad, som det heter på omslaget och insidan eller om det ska vara Minnen från en stad, som den kallas på titelbladet.   

Jag vägrar också tro att den iögonenfallande skiljaktigheten skulle vara en medvetet utplacerad postmodern glidning för att – liksom – tryckfelsnissigt peka ut den komplicerade historiska kunskapsprocess som det vi kallar våra minnen har genomgått innan de har blivit det vi så självklart kallar våra minnen.

Låt mig ta ett strategiskt exempel ur Orhan Pamuks överväldigande rika bok. När osmanska konstnärer avbildade Istanbul kunde det antingen ske med persiska miniatyrmålarna som inspiration, eller med en kartliknande förståelse av staden eller Istanbul som ett officellt galleri där Sultanen behagade ställa ut sin prakt. När turkiska tidningar eller läroböcker i dag ska avbilda det historiska, osmanska Istanbul så är det gravyrer av västerländska konstnärer som kommer till användning, inte för att de saknade ett kulturellt, ofta exotiserande eller undergångsromantiskt kulturellt raster i sina iakttagelser av staden, utan för Istanbul i dessa svartvita tryckt trots allt framstår som platsen för en sannolik mänsklig tillvaro och inte bara som reproduktionen av härskande världsbild.

Likadant menar Pamuk, och med en överväldigande bevisbörda, att det är västerländska författare som Gérard de Nerval och Théophile Gautier som utgjort de litterära förlagorna för den existensiella melankoli, den urbana turkiska hüzün, som så präglat många av de turkiska 1900-talsförfattarna, däribland Orhan Pamuks egna fyra främsta favoriter. Memoarskrivaren Hisar, poeten Yahya Kemal, romanförfattaren Tanpinar och historikern och journalisten Resat Ekrem Koçu.

Det är med det dubbla perspektivet som Pamuk oavbrutet arbetar när han beskriver minneskonstens mekanismen, hur minnet uppstår som pendling och förblandning och berikande, som en interaktion mellan det djupast personliga – Jag minns min gröna dal-dängan – och historiens övergripande ideologiska apparater, det förhärskande och det behärskade tänkandet.

Man kan naturligtvis också läsa Orhan Pamuks Istanbul bok som en serie essäer kring uppkomsten av hans egen bild av staden, och inte minst som en förstudie eller efterslåtter till Pamuks hittills bästa roman Den svarta boken, som är för Istanbul vad Joyce’s Ulysses är för Dublin. Här hittar man ramarna och bitarna till berättelsen i romanen och här presenteras Ahmet Rasim, förebilden till den ständigt undflyende och intrigdrivande Krönikören i Den svarta boken.

I ett vidare perspektiv beskriver Pamuks Istanbul-essä det privata och kulturhistoriska ursprunget till hans egen unika dubbla blick som är själva prismat i hans författarskap.

                                                      Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".