Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sven Nykvist död

Publicerat torsdag 21 september 2006 kl 08.26

Filmfotografen Sven Nykvist avled i sitt hem igår 83 år gammal. En tillbakadragen missionärsson och närmast tystlåten världsberömdhet som sedan filmen ”Gycklarnas afton” från 1953 blev arbetsyskon till Ingmar Bergman. De två radade under decennier upp den ena magiskt ljusatta filmen efter den andra, ”Jungfrukällan”, ”Såsom i en spegel”, ”Tystnaden” och ”Fanny och Alexander”, och han hann vara med om att vinna 2 Oscar. Förutom att regissera en egen film ”Oxen” från 1991, så ville ALLA, Tarkovskij, Polanski, Houston och Woody Allen arbeta med den svenske fotografen Nykvist. Mannen som tycktes kunna skapa vilket skimmer, glitter eller skugga som helst till varje filmberättelse.

För mer än tio år sedan fick jag för mig att jag skulle flytta. Mannen som ville byta berättade att hans lägenhet en gång tillhört en av de första svenska fotograferna som haft sin ateljé där på 1800-talet. Intressant, men inte tillräckligt för att jag skulle slå till. Efter att han visat den nya köksfläkten tillade han att man ibland kunde träffa Mia Farrow. Jag blev än mer tveksam. Hon verkade jobbig, vilka gräl skulle det inte bli i tvättstugan. Som ett sista argument berättade mannen att man kunde möta Sven Nykvist i trappan. Det tog skruv.

Till det yttre var Sven Nykvist en mycket okomplicerad man. Så okomplicerad att det var lätt att förstå att hans favoritbok som ung var Herman Hesses Siddharta. Han hade ett sätt att ta världen med en stillsam underskruv som fick en att undra om naturlagarna alltid gäller. När han efter ett par framgångsrika filmer i USA på Gregory Pecks uppmaning ansökte om arbetstillstånd blev han som alla andra sökande kallad till intervju. Peck hade sagt att det var en ren formalitet men Sven var nervös. Så fick han frågan om hur många filmer han gjort.

-­Eighty, mumlade Sven Nykvist och tittade ned i bordet.

Kommittén trodde att han inte talade engelska så bra och undrade om han inte menade 18. Nej, det var med Bergman sade Sven. Sen tog liksom luften slut i rummet och Sven vinkades ut.

Han berättade den här historien en sen kväll i Los Angeles. Vi satt i ett stort och mycket tomt hus som någon filmproducent lånat ut. Det var alltid så där med Sven. Världens stora fanns någonstans i bakgrunden. Sean Connery lärde honom älska golf, Roman Polanski ville demonstrera att han hade pilotcertifikat, Bob Rafaelson frågade om han hade några tips på en bra bok. Det hade Sven Nykvist.

Han skröt aldrig med vad han visste och han visste mycket. Han var den som tog bort konventionerna från den expressionistiska filmen med svarta dramatiska skuggor och ersatte den med ett mjukt realistiskt ljus. Han lät skådespelaren vara människa, inte objekt.

Jag minns en middag med Nykvist och Tarkovskij som gäster. De talade inte med varandra, bara tittade. Så var det med Nykvist, han talade med ögonen.

-Hörru, gör det enkelt, rådde han när jag klagade över att jag aldrig kom fram på telefon till en bekant. Det är bara att tänka intensivt på den du vill tala med så dyker han upp av sig själv. Det är enklare och mycket mer praktiskt än att ringa.  

Så visst dyker Sven Nykvist upp igen. Redan i morgon. Det blir ju ljus varje dag.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".