Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Omsusad svensk debutfilm

Publicerat fredag 22 september 2006 kl 08.41

I dag är det premiär för en av de mest omtalade svenska debutfilmerna på länge, ”Farväl Falkenberg” av Jesper Ganslandt. När det i somras blev klart att en svensk debutant var uttagen både till en sidoserie på filmfestivalen i Venedig och till filmfestivalen i Toronto så började snacket - Vad är detta för en film och vem är Jesper Ganslandt?

Låt oss slå det fast med en gång. Det finns inga historier som redan är berättade. Det finns bara historier som är dåligt berättade och därmed känns alltför bekanta. ”Farväl Falkenberg” har på synopsysstadiet, alltså på det korta sammandraget av handlingen, så häpnadsväckande lite i sig att vilken producent eller konsulent som helst verkligen tvingas anstränga sig för att inte säga: ”Nej tack, lite mer handling krävs”.

För så här är det: Farväl Falkenberg handlar om fem killar sådär 25+ som snackar super och smådrogar sig igenom en sommar. Ett sista obönhörligt vuxenblivande lurar vid horisonten och lockar föga. För att riktigt skrämma filmbolagen så handlar det om regissören Ganslandt själv och hans polare, spelade av sig själva.

Men som sagt var, den första, obehagliga ”har du hört den förut känslan” kommer på skam. Det finns inga historier som redan är berättade om man berättar sin tillräckligt bra.

Jesper Ganslandt har tillsammans fotograf, klippare och inte minst musikern Erik Enockssons skapat ett eget konstverk, en film som visar att det finns filmare i Sverige som faktiskt vill berätta något, som haft en historia inom sig och som valt filmens uttrycksmedel för att föra ut den. Detta händer kanske någon gång per år i filmsverige. Just i år känns det som en extra frisk fläkt i ett annars extremt strömlinjeformat långfilmsutbud.

Jag inser att utan Memphis och producenten Anna Anthonys kliv in i filmprocessen hade inte farväl Falkenberg heller blivit vad den är. Men jag är glad att Ganslandt hade några år mer eller mindre utanför systemet där den lösa för att inte säga slappa dramaturgin fick hållas. För herre min je sickna vilsna lodande, babblande inte längre särskilt unga män vi presenteras för. Även den mest frisinnade anarkist kan få lust att skrika: Skärp dig, gå och klipp dig och skaffa ett jobb! när nonsens dialog nummer åtta utspelar sig mellan två unga män som ser ut som om de bott i en koja i skogen i ett halvår.

Men det … lite …. storslagna med farväl Falkenberg ligger i en kvardröjande stämning där alla som en gång åtminstone anat den fasansfullt tunna linjen som går mellan eufori och desperation i ungdomen, alla vi känner också en ömhet och en närhet till personerna.

Med ett bildspråk som pendlar mellan att skjuta från höften i gungande dokuscener till rent romantiska naturlyriska bilder gör Ganslandt och fotografen och medmanusförfattaren Fredrik Wenzel en helhet som med manusets absoluta gehör för nonsenstillvarons bråddjup gör ”Farväl Falkenberg” till en stark och gripande debut, Ganslandt vinner inget på alltför snabba geniförklaringar, men tyvärr - stora förväntningar inför eldprovet, nästa film, får han finna sig i.

Gunnar Bolin

gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".