Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En annan Hylinger men ändå samma

Publicerat måndag 25 september 2006 kl 08.55

Claes Hylingers stil är den lakoniska absurdismen och vardaglighetens underfundiga krumelurer. Översättare är han också, och flanör brukar han kallas. Han är en internationell västkustbo, många av hans böcker rör sig mellan Paris och Göteborg: resandet är för övrigt också nåt han återkommit till flera gånger. I sin nya bok stannar han dock hemma men rör sig fritt ändå, på klassiskt Hylingerskt manér.

”Hotell Erfarenheten” utgår från författarens egna arbetsbord och anteckningsböcker, förflyttningarna sker i minnet. Elin Claeson har checkat in hos Hylinger.

”Jag har passerat de sextio och börjar förstå” - skriver Claes Hylinger tidigt i sin nya bok. Och visst - här låter han de egna erfarenheterna ta plats, de betraktas och fördjupas. Författaren sitter vid sitt skrivbord och bläddrar i sina gamla slitna anteckningsböcker. Han läser om och kommenterar, funderar över sig själv som entusiastisk trettioåring, minns resor till och från en kärlek med förhinder, yvs över infall och utfall och andra tiders vardagssysslor. Han flyttar sig och oss förstås bakåt i tiden, än hit, än dit. Och han berättar historier som inte hänger ihop med varandra, som i de flesta fall inte har några tydliga poänger och ibland aldrig hinner börja innan de tar slut. Men så ska det vara när man läser Claes Hylinger.

För han tonens och tajmingens mästare - i precis rätt läge byter han perspektiv eller avslutar ett resonemang i en handvändning genom att börja prata om nåt annat.

Någon gång har jag tänkt att det är först efter att man har läst en massa välskrivna och duktiga ”normala” romaner som man fattar hur bra Claes Hylinger verkligen är. Att när man vet hur romaner så att säga ”ska” skrivas - då kliver han in och dammar av, rensar, släpper in ljus och luft i berättandet. Och han gör sin inte till. Som här där han sitter och skriver om utsikten från sitt arbetsrum, dricker te och ibland en liten whisky, ute faller ett och annat löv från ett och annat träd, en annan dag äter han en stadig frukost, några sidor senare letar han efter en hammare eftersom det är en golvlist som har släppt. Och mitt bland dessa nästan provocerande ickeviktiga detaljer ställs alltså ändå de stora frågorna. Utan - observera - utan - att de någonsin uttalas. Hylinger skriver ingen på näsan, tvärtom måste man använda förstoringsglas för att upptäcka bråddjupet.  

I ”Hotell Erfarenheten” är det dock en lite annan Hylinger än vanligt som för pennan. En mer grubblande, kanske just äldre, lite mindre förtjusande. Läsningen tar emot mer än den brukar, som om hans minnen egentligen inte alls vill vara sådana som kan och ska läsas av alla och envar. Det där absurda, djupa kommer liksom av sig. Och när han beskriver ännu en av sina drömmar blir jag riktigt irriterad för andras drömmar är sällan - om någonsin - roliga att ta del av. Men plötsligt skingras molnen; han skriver om ett telefonsamtal och jag andas lättare igen - här är han ju:  

”Min äldste kusin ringde på förmiddagen och önskade Glad Påsk, frågade hur det står till och jag frågade detsamma. Det var bra i stort sett. Fast han hade sparkat boll med ett barnbarn och sträckt en muskel i låret. Och själv har jag haft lite problem med en hälsena på sista tiden. Vi pratade en stund om detta. För övrigt är vi i fin form, både han och jag.” 

Hajar ni?

Elin Claeson
elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".